X
Annons
X

Bo Cavefors: One two three o’clock, four o’clock rock

Olle Thörnvall har i sin bok "Det nödvändiga livet" (Janus Förlag) tagit upp några aspekter på rockmusiken och dess främsta företrädare. Främst bland alla står Elvis Presley som mer än både Beatles och Bob Dylan närmar sig det klassiska.

Abba – småbarnspop i jämförelse med Donna Summer och hennes ”Hot stuff”?
Abba – småbarnspop i jämförelse med Donna Summer och hennes ”Hot stuff”? Foto: Michel Ginfray/IBL

Under sjuttio- och åttiotalen har Olle Thörnvall skrivit texterna till "Trettioåriga kriget" och så sent som 1983 med Fredin Comp. spelat in "tystlåtna äventyr" på Planet Records. Han har skrivit en bok om svensk rocklyrik, publicerat en rocktextantologi och översatt Jim Morrisons härliga "Erotisk politik". Det är därför naturligt för honom att inte finna "något tristare än instängda böcker i sommartomma våningar, uppvärmda av eftermiddagens sneda solljus". Jag finner det vara en utmärkt attityd av den som publicerar en bok med titeln Det nödvändiga livet. Essäer om rock’n’roll.

För alltför många av oss är det nödvändiga livet att samla på något, ölburkar eller böcker. Olle Thörnvall hävdar att "ursprungligen var det av vital betydelse för homo sapiens att samla. Det gällde rötter och annat ätbart…", men i vår tid har samlandet blivit "verklighetsflykt och kompensatoriskt självförverkligande". I mina öron låter detta alltför psykologiserande för att verka tilltalande och för att jag med nyfikenhet skall gå vidare i texten (78 sidor). Är det något som får mig att sparka bakut, det må gälla texter, musik eller livet, så är det när något utsättes för en av vår tids stora farsoter, sönderanalyserandet, ihjälpsykologiserandet som tar död på all känsla, all mystifierande förlösning av det som är textens, musikens, ja t.o.m. livets egentliga innehåll och värde.

Tack och lov visar det sig emellertid redan på sidan 6 att Olle Thörnvall inte är någon ny rockpsykolog utan en man, enligt egen utsago, förskonad från ’’trångsynt moralism" som gärna citerar Ferlins "Vanitas vanitatum: Ett liv, ett kors, ett datum". Men jag förstår inte varifrån Thörnvall fått det att medeltid och barock skulle vara "dödsskräckens epoker framför andra". Dödsfascinationens epoker skulle jag snarare vilja kalla dem. Dödsskräckens tidsålder är vi mitt inne i och den har gripit oss så häftigt med sina klor att vi inte törs tala om Döden, än mindre tänka på den. Av detta beror kanske det eviga samlandet av ägodelar, alltifrån pengar till porslinselefanter, böcker och rockskivor. Eller, som Thörnvall med gillande citerar Cornelis’ "Du kan ingenting ta med dej dit du går", så är det enda eftersträvansvärda samlandet det där man utökar sina erfarenheter (inte att konsumera upplevelser) och han nämner särskilt "kärleken och sexualiteten". I detta instämmer jag, men vill kanske utöka innehållsförteckningen med eftersträvansvärda mål till att också omfatta metafysiska och extatiska eller låt oss med raka ord säga religiösa och även i vardagen extraordinära upplevelser av den påtagliga men dolda närvaron av det Okända som många kallar Gud. Även där finns "kärleken" och den gör oss fria att utan skuld och ånger uppleva också den kroppsliga "sexualiteten". Efter vad jag kan förstå så är det nog detta som Olle Thörnvall egentligen tänker när han frågar: "Men är detta verkligen allt?" och samtidigt menar att det för honom är väsentligt "att få tänka och uttrycka sig i tal och skrift" därför att "utan det vore jag helt enkelt inte jag". Just det.

Annons
X

Med detta som utgångspunkt förstår jag inte varför Thörnvall plöstligt känner sig pubertal när han instämmer i Jim Morrisons "döden och min kuk är världen". Är det inte tvärtom så att det är pubertalt att mena att det är pubertalt att förneka sig själv? Visserligen är jag äldre än Olle Thörnvall, men dock är vi barn av samma tidsålder och just uti detta att "döden och min kuk är världen" har vi åtskilligt gemensamt med den medeltid och barock som författaren tidigare hänvisade till i sin bok. Och rock’n’roll har haft en avgörande betydelse för oss som normnedbrytande faktor, som förlösare.

One two three o’clock, four o’clock rock
Five six seven o’clock, eight o’clock rock.
Nine ten eleven o'clock, twelve o’clock rock.
We’re gonna rock around the clock tonight.

Denna artikel var införd i SvD den 2 juli 1985.

Olle Thörnvall analyserar sambandet mellan rock och dans och nämner att dansställena med musik och ungdom var rockens naturliga miljö. Rocken var en "förenkling av jitterbug", skriver Thörnvall. Kanske det, men hur kan det komma sig att en, som undertecknad, som även upplevde jitterbugen tidsmässigt, aldrig accepterade den som självupplevd verklighet på samma sätt som rock’n’roll kom att göra det? Jag tror att jitterbuggen endast var samma tama bourgeoisiedröm som Beatles sedermera skulle bli, medan rock’n’roll och då framför allt i Elvis gestalt bröt alla vallar och skapade den enorma flodvåg som kom att skölja bort damm och instängda drömmar. Så småningom kom Mick Jagger och eftersom hans utstrålning, säg gärna karisma, påverkade mig så oerhört finner jag det en aning trist att Olle Thörnvall knappast ens nämner Stones i sin för övrigt förträffliga bok. För visst är det så att också Mick Jagger gav uttryck för "HUR DET ÄR", lika mycket, fast på ett annat sätt, enligt Thörnvall – och även i det vill jag instämma: "Ett rytmiskt back beat på trummorna, ett enkelt basriff, en gitarr eller ett piano som håller ackorden – och så sången. "This is my life — and I don’t care."

Olle Thörnvall nämner dem alla, alltifrån Bill Haley, Chuck Berry, Beatles ("I jämförelse med Elvis var de beskedliga som lamm", skriver Thörnvall. Ja just det, för att inte tala om i jämförelse med Stones...), twisten, hippierörelsen, West Coastrocken, Doors, Jim Morrison, Led Zeppelin, Heavy-rock, Roxy Music, Elvis Costello och slutligen den uppdykande trista John Travolta. Författaren behandlar omsorgsfullt de bedrövliga svenska originaltexterna och de inte mycket bättre översättningarna till svenska och exemplifierar med bl. a. Abba som företrädare för småbarnspopen i kontrast till t.ex. Donna Summer och hennes "Hot stuff’:

Gotta have some HOT LOVE, baby, this evening.
I need some HOT STUFF, baby, tonight.
I want some HOT STUFF, baby, this evening.
Gotta have some lovin’, GOTTA have LOVE tonight.

Jaja, det är skillnad i nerver, temperament och blod mot Owe Thörnqvists "Och när vi rockade på Folkan / och tyckte kärleken var svår" eller "Den rockande samen" och hans "På marknan i Jokkmokk där dansar dom rock / och ylande vargar kommer i skock".

Ett intressant kapitel i Olle Thörnvalls bok handlar om de rytmisk-fonetiska nonsensramsorna inom rocken, som "Wop bop alu bop a wop bam boom / Be-bop-a-lula / Giddy-up-a-Ding-dong / Yakety yak" eller "Chirpy chirpy cheep cheep / De do do do, de da da da / Abracadabra / Diggi loo, diggi ley" och han drar sig inte för att behagligt luta sig mot Wittgenstein och dennes "Tractatus" och instämma i att "t.o.m. filosofin /består/ i sista hand av nonsens", och citera Gunnar Ekelöfs "sats motsats slutsats abrasax abrasax Sats" i "Absentia ammi".

Men även om rocknonsens trots allt inte jämnt ut kan jämföras med Wittgenstein eller Ekelöf och att fraser som "Wop bop alu bop" saknar semantisk innebörd "precis som spädbarnets da-da-da", så innebär inte avsaknaden av semantisk innebörd att ramsorna skulle "sakna funktion". Tvärtom, menar Thörnvall. Inom texternas ramar "fungerar t.ex. Little Richards ’Wop bop alu bop’ som ett utrop. Och att det är ett uttryck för sexuell upphetsning framgår om inte av annat av resterande text" där han sjunger om de båda flickorna Sue och Daisy "som rim- och antydningsvis ’knows just what to do’ respektive 'almost drive me crazy’." Thörnvall hänvisar också till Gene Vincents "Be-bop-a-lula, she’s my baby" och till Jerry Lewis "great balls of fire".

Den verbala medvetenheten ger utrymme för skämt och leklynne som t.ex. hos Barry Mann med "Who put the bomp in the bomp-ba bomp-ba bomp? / Who put the ram in the ram-a-lam a-ding-dong?". Och den verbala medvetenheten, för att inte tala om den verbala förmåga som går över alla fattbara gränser är "vedertagen onomatopoetika, som i 'chirpy cheep' (kvitter)" eller är som "ett rytmiskt-fonetiskt tacksamt vardagsuttryck, som 'yakety yak’ (snick-snack) eller Tielter-skelter’ (huller om buller)." Detta icke-semantiska nonsens användes också medvetet för omskrivningar, t.ex. av Little Richard med "Tutti frutti, good booty! / If it don’t fit, don’t force it! / You can grease it, make it easy..." I sammanhanget skall varken Bob Dylan eller Peter Gabriel glömmas. Men i bakgrunden fanns som inspiratörer Lewis Carrol med "Alice i Underlandet" och Hugo Ball med sin:

GADJI BERI BIMBA CLANDRIDI LAULI LONNI CADORI GADJAM A BIM BERI GLASSALA GLANDRIDE
E GLASSALA TUFFM I ZIMBRA...

Slutkapitlet i Olle Thörnvalls bok handlar om Bob Dylan och filmen "Don’t look back", ett reportage från Englandsturnén 1965. Det är ett oinspirerat kapitel och så måste det förmodligen bli när man skall beskriva något som, enligt min mening, var alltför tidsbundet och alltför beroende av den tid, den sociala och politiska verklighet där Dylan verkade. Man talar om tidsfenomen och jag inbillar mig att Bob Dylan var ett sådant, i motsats till t.ex. Mick Jagger, Jim Morrison och framför allt Elvis Presley, vars texter kanske var litterärt mindre värdefulla, mindre sensitiva än Dylans, men kanske just därför mindre tidsbundna, d.v.s. klassiska.

Olle Thörnvall menar att den Elvis som den 10 februari 1956 tog in på Heartbreak Hotel "kan aldrig överskattas, och det kan vara värt att citera vad han sa vid detta celebra tillfälle:

Well, since my baby left me
I’ve found a new place to dwell
It’s down at the end of Lonely Street
at Heartbreak Hotel
An’ I am so lonely, baby
an’ I’ll be so lonely, baby
an’ I am so lonely I colud die."

Med andra ord: Olle Thörnvall träder upp till försvar för Elvis texter gentemot alla dem som menar att dessa endast består av vulgära kärleksklichéer och som hävdar att eftersom han inte själv skrev dem saknas i dem såväl utveckling som personliga erfarenheter. Men, menar Thörnvall, och däruti har han rätt, "att även om Elvis inte skrev sina egna låtar, så gjorde han dem till sina med sitt framförande." Dessutom: "Knappast någon har väl i lika hög grad som Elvis tillfört rocken en uppsättning bestämda vokalmanér... Inom ramen för hans unika röstklang är det blandningen av rytmkänsla och inlevelse å ena sidan, sångskicklighet och nygammal teknik å den andra, som definierar Elvis." Därutöver, menar Thörnvall, och även i detta har han fullkomligt rätt, är många av Elvis texter "inte alls så tokiga. För samtliga gäller att de är helt OK när Elvis framför dem". Tala om kärlek! Thörnvall exemplifierar bl.a. med Elvis variant av "Plaisir d’amour" – "Can’t help falling in love", med "The girl of my best friend", med "His latest flame", med "A fool such as I" ("I love you dear / until the day I die / Now and then there’s a fool such as I"), och med "Is your heart filled with pain? / Shall I come back again? / Tell me dear, are you lonesome tonight?"

Olle Thörnvalls bok gav mig en fantastisk kväll fylld av nostalgi allt medan solen sjönk bakom alptopparna. Nere i stan ljöd tonerna från Kurhotellets blåsorkester.

Man kan vända på textjaget och överta Elvis roll i balladen "Are You Lonesome Tonight" och mumla:

"And if you won’t come back to me
then they can bring the curtain down."

Laddar…
Annons
Annons
X

Abba – småbarnspop i jämförelse med Donna Summer och hennes ”Hot stuff”?

Foto: Michel Ginfray/IBL Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 2 juli 1985.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X