Annons
Recension

Den som vässar vargars tänder | |Ondskan börjar få konturer

Som vanligt är ondskan åskådlig och brutal som i en skräckfilm, den här gången dock med en ansats till förklaring. Carina Rydbergs ödesmättade prosa och filosofiska omutlighet gör ”Den som vässar vargars tänder” till en ytterst läsvärd bok, skriver Magnus Eriksson.

Publicerad

Det finns ingen nåd i Carina Rydbergs gestaltade värld, ingen försoning. Inte heller någon metafysik. Ondskan är en inom-mänsklig kraft som trotsar alla psykologiska och filosofiska förklaringar. Den har i alla fall gjort det. I romaner som ”Månaderna utan R”, ”Osalig ande” och ”Nattens amnesti” var övergreppen legio. De kunde antyda ett orsakssammanhang, men de skapade även sitt eget sammanhang och bröts loss från alla ideologiska mönster bortom Carina Rydbergs textvärld.
När Carina Rydberg efter några konstnärligt svagare, självbiografiskt inriktade romaner nu återvänder till sitt stora tema i Den som vässar vargars tänder väver hon in sin gestaltning av ondskan i en mer sammanhängande berättelse som antyder en psykologisk förklaring.
Men någon försoning ges inte. Lika lite som tidigare är Carina Rydberg ute för att trösta. Det är också en konstig idé att just litteraturen skall vara en tröstare, en harmoniserande
kraft i tillvaron. Den tanken brännmärker även en mästare som Pär Lagerkvist.
Just Lagerkvists ”Onda sagor”, liksom hans brottningar med Gud i böckerna med bibliska motiv (där Lagerkvist inte kan förlåta Gud att han inte finns), är en anknytningspunkt för Rydberg. Uttrycket har visserligen brutaliserats och våldsskildringarna blivit mer utdragna, Carina Rydberg är ändock en framstående kännare av modern skräckfilm, men det finns också mer av ödestyngd i hennes bild av ondskan än hos andra författare med rötter i 1980-talet. Rydberg har sällan hemfallit åt mondän ytlighet eller en fetischistisk fixering vid ondskans uttryck.

Men i den nya romanen får övergreppen ett förklaringsvärde. Carina Rydberg skriver om ett erotiskt laddat drama med ett tvillingpar i centrum. Tvillingar och halvsyskon: de avlades av två olika män, när deras mor slutligen tvingades leva upp till makens paranoiska misstänksamhet och genomlevde en natt av otrohet med två i hast uppraggade män på en grekisk ö.
För att ingen skulle glömma, gavs barnen namnen Jannis och Sonya av fadern. För att inte hustrun skulle glömma, lejde maken tre arbetskamrater som våldtog henne natt efter natt. Och för att barnen skulle förstå, tvingades Sonya bevittna våldtäkterna.

Annons
Annons
Annons
Annons