Annons
Recension

StenhuggarenOmvänd klassresa skapar livsfarlig hondjävul

Under strecket
Publicerad

Girighet är såsom en av dödssynderna en självskriven kandidat till det vanligast förekommande brottsmotivet inom kriminallitteraturen. Det kan varieras i det oändliga, placeras in i nya historiska och geografiska rum, och laddas med väsensskilda psykologiska och sociala drivkrafter. I Camilla Läckbergs tredje roman i Fjällbackamiljö, Stenhuggaren, ställs läsaren inför en måhända inte särskilt originell, men i någon mening intressant hantering av denna klassiska ingrediens.
Upptakten är effektiv i all sin obehaglighet. En liten flicka hittas drunknad. Det som ser ut som en olycka visar sig dock snabbt vara någonting än värre: ett kalkylerat barnamord.
Parallellt med den inkännande beskrivningen av föräldrarnas sorgearbete vävs sedan en alltmer komplicerad historia med trådar ända tillbaka till 20-talet. Läckberg imponerar genom sin förmåga att hålla många bollar - och brott - i luften samtidigt. Även om persongalleriet är lätt att överskåda, så utvinns
ständigt ny och svårtydd information om romanfigurerna.
Läsaren hålls fången i exakt rätt grad av ovisshet. Berättartempot är lugnt och metodiskt, med gott om tid till psykologisk fördjupning, samtidigt som spänningen obönhörligt ökar när vi närmar oss detta ödesdramas fasansfulla upplösning. För det är ett ödesdrama vi varsamt lotsas genom. Romanen handlar på ett plan om föräldraskap, och då särskilt den totala omvälvning av vardagen som väntar alla småbarnsföräldrar.
Men på ett djupare plan ställer romanen också frågor om arv och miljö, och om barn är tvingade att göra om sina föräldrars illgärningar. Här infinner sig ett stråk av social determinism som kanske inte är helt lätt att svälja. Samtidigt förekommer det, tack och lov, undantag från detta djupt fatalistiska upprepningstvång.

Men det finns också andra problem med bokens skildring av ondska och skuld. Ondskans ansikte visar sig tillhöra den misslyckade klassresenären. När man tvingas röra sig nedåt i den sociala hierarkin, från sin
naturligt upphöjda position till proletärens smutsiga verklighet, frigörs enligt romanen så mycket hat att alla moraliska spärrar släpper. Blotta farhågan om en stundande deklassering, i 20-talet såväl som i vår egen tid, kan sålunda osäkra monstruösa kvaliteter hos människan, som tycks regrediera till ett hotat, och därför så mycket farligare, djur. Som om inte detta vore nog antyds att ondskan blir som grymmast när den kommer från ett hondjur, i romanen utrustat med ett destillat av de senaste 200 årens stereotyper om det kvinnliga. Hon är iskall och manipulativ, teatralisk och förförisk, konsumtionslysten och sedesfördärvande.
Men kanske det handlar om en Fay Weldonsk hondjävul, befriande subversiv och demystifierande i sin vendetta? Tyvärr inte. Snarare om en oironisk remake av vad som vid en jämförelse framstår som den ytterligt nyanserade kvinnosynen i exempelvis ”Madame Bovary” eller ”En dåres försvarstal”.

Annons
Annons
Annons