Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

2666 Omtumlande och förunderligt

POSTUMT STORVERK. Efter en lättsam öppning med fyra litteraturvetare på jakt efter en mytomspunnen författare faller skymningen. De våldsamt krängande historierna i Roberto Bolaños ”2666” lyses ibland upp av ett sagolikt skimmer. En snudd på sublim roman som man skulle kunna bosätta sig i, skriver Fabian Kastner.

(uppdaterad)

2666

Författare
Genre
Prosa
Förlag
1056 s. Albert Bonniers Förlag

Övers: Lena E Heyman

Under andra världskriget anländer ett godståg till en fattig lantby i Polen. Lasten visar sig bestå av 500 halvdöda judar. De skulle egentligen ha skickats till Auschwitz, men har på grund av något missförstånd hamnat snett. Chefen för den tyska administrationen gör vad han kan för att hålla dem vid liv i väntan på att problemet ska redas ut.

Efter ett par veckor av byråkratisk förvirring kommer så ordern: samtliga 500 ska likvideras på plats.

Invändningen att man på orten inte har några sådana inrättningar, knappt ens ett fungerande gevär, faller platt till marken. Order är order.

Annons
X

Man får helt enkelt lura iväg dem några åt gången, slå ihjäl och begrava dem. Det visar sig vara lättare sagt än gjort: ”Femton, inga problem. Trettio, det går också bra. Men när man kommer till femtio vänder det sig i magen och huvudet hänger och sömnlösheten och mardrömmarna kommer.”

Ruskiga berättelser av det här slaget finns det hur många som helst i Roberto Bolaños ”2666”, den chilenska författarens postuma storverk som redan skrivit sig in bland de stora klassikerna. Man kan dyka ner nästan var som helst i den väldiga textmassan – drygt 1000 sidor i Lena E Heymans heroiska översättning – och hitta de mest makabra anekdoter. De återberättas lite i förbifarten, många drunknar i mängden, men skulle var och en kunna fylla en hel roman.

Det handlar genomgående om ondskans banalitet. I likhet med den tyske tjänstemannen ovan är det myller av gestalter som passerar revy varken helgon eller monster. Som just den här mannen uttrycker det: ”Jag gjorde bra saker, för sådan är min natur, och dåliga saker, av nödtvång, eftersom kriget fogade det så.”

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Verkligheten är ett skamlöst fnask, sägs det någonstans, och den frasen varieras likt en sinister refräng boken igenom: ”Historien är en okomplicerad hora, den har inga avgörande ögonblick, den är en ständigt växande mängd av ögonblick, korta stunder där den ena är monstruösare än den andra.”

    Roberto Bolaño (som vid sin död 2003 inte hunnit färdigställa sitt manus) tycks ha föresatt sig att samla alla dessa ögonblick på hög, utan ambition att väva samman dem till en stor berättelse. Romanen består av fem separata delar, som förvisso sammanlöper ytterst elegant i den avslutande delen, men på ett sätt som ändå lämnar allting vidöppet, oförklarligt, monstruöst. Det gäller inte minst den flodvåg av brutala kvinnomord i den mexikanska ökenstaden Santa Teresa som allting – på något outtalat, mystiskt vis – ändå tycks kretsa kring.

    Santa Teresa är fiktiv men skulle i verkligheten kunna heta Ciudad Juárez: en fattig industristad nära den amerikanska gränsen, mest känd för sina många ouppklarade kvinnomord.

    Under några år på 90-talet hittas nästan dagligen nya offer, våldtagna och lemlästade, dumpade i öknen eller vårdslöst slängda på någon soptipp. Tidningarna spekulerar i hela ligor av bestialiska seriemördare, men Bolaño antyder att det snarare handlade om ett allmänt utbrett kvinnoförakt. I romanens fjärde och längsta del, ”Avsnittet om brotten”, radas liken upp i en närmast bedövande katalog av hemskheter.

    Romanen öppnar dock helt lättsinnigt med ”Avsnittet om kritikerna”: fyra litteraturforskare utspridda i Europa, besatta av tanken på att hitta den mytomspunne författaren Benno von Archimboldi – temat känns igen från ”De vilda detektiverna”. De fyra kritikerna blir vänner och småningom älskande i lite olika konstellationer, ibland alla tillsammans. När ryktet går att Archimboldi siktats i Santa Teresa tar de första bästa flyg till Mexiko – och försvinner ur handlingen.

    Sedan faller skymningen. Andra delen handlar om deras mexikanske guide, filosofiläraren Amalfitano som börjar höra röster. Tredje boken har drag av febrig pulpdeckare och skildrar journalisten Fate vid Harlemtidningen Svart Gryning. Han har skickats till Santa Teresa för att skriva om en boxningsmatch, men dras snart in i härvan av droger, prostitution och korruption – genom Amalfatinos dotter Rosa. Efter delen om de hundratals morden kommer vi så slutligen till den gåtfulle Archimboldi, vilket leder berättelsen tillbaka till 40-talets Europa.

    Den våldsamt krängande berättelsen rör sig rastlöst mellan världens metropoler, från bordeller, motell och larmande diskotek till stumma slagfält och soptippar, blandar hårdkokt realism med droginducerad surrealism och magisk antirealism. Här och var lyses den mörka stämningen upp av ett närmast sagoaktigt skimmer.

    I en av bokens många litteraturdiskussioner talas det om skillnaden mellan stora och verkligt stora romaner. De förra beskrivs som de perfekta, avrundade stilövningarna. De senare beskrivs som ”de icke-perfekta, vilt flödande verken, de som banar väg till det okända”. Att Bolaño här sätter ribban för sin egen bok är uppenbart.

    Lever han upp till sina ambitioner? Tveklöst. ”2066” är en av dessa sällsynta romaner man skulle kunna bosätta sig i. Efter att ha hastat igenom boken på mindre än en vecka kan jag bara redogöra för mina omedelbara intryck: den närmast religiösa känslan av att ha varit med om något sant förunderligt, omtumlande, snudd på sublimt.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X