Recension

The High MassOmstritt verk i ny tolkning

Under strecket
Publicerad
Annons

The High Mass är kanske Sven-David Sandströms främsta verk. Men musiken utlöste en het debatt här i SvD åren 1994-95. Sandström var modernisten och provokatören som mjuknat för att istället leka, spela på känslor och nå publikkontakt. Kollegan Jan W Morthenson tog uruppförandet av The High Mass som startpunkt för att debattera konstmusikens förfall, med känslomanipulation och medhårsstrykande som ersättning för det utforskande och förutsättningslöst prövande.
Det var som om bägaren slutligen runnit över. För visst hade Sandström skrivit musik som egentligen var bättre mål för den sortens kritik. Till exempel några av de romantiska solokonserterna eller de glittrande fantasiorna från 1980-talet. Men The High Mass fick alltså stå som symbol för en sorts allmän konstnärlig dekadens.

Diskussionen var ändå förståelig. Både med tanke på hur svensk konstmusik hamnat i ett slags uppdämt bekräftelsebehov, och med tanke på att modernismen här i
Europas utkant ibland tycktes ha tolkats som ett förlegat mode - inte som princip - och därför var fullt rimlig att bara fimpa. Liksom för omväxlingens skull.
Så här konsekvent hade dock inte Sandström varit sedan de tidiga, stramt kalkylerade 1970-talsverken. Bachs h-mollmässa utgjorde en formmässig mall för verket och musiken är grandios - en summering istället för ännu ett av hans många stickspår.
Till yttersta raffinemang målar han med kören och utvecklar bland annat tekniken med enkla motiv som konstfullt tvinnas samman. De svaga avsnitten är få och uttrycksbredden försvarar väl det stora formatet med kör, orkester, orgel och fem kvinnliga solister.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons