Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Allvarligt talat Varför nöja sig med amatördarwinism?

I boken "Allvarligt talat" återges frågor och svar från Lena Anderssons radioprogram med samma namn. Det är utmärkt att författaren vill samtala om existentiella frågor, skriver Håkan Lindgren. Men varför nöjer hon sig med amatördarwinism och meningar som kunde ha plockats ur en skolbok för mellanstadieelever?

Lena Andersson aktuell med ”Allvarligt talat”.
Lena Andersson aktuell med ”Allvarligt talat”.
(uppdaterad)

Allvarligt talat

Författare
Genre
Sakprosa
Förlag
Natur & Kultur
ISBN
9789127147232

198 s.

Jag kliver in i Lena Anderssons bok direkt efter att ha lyssnat på Svetlana Aleksijevitj. Det ger en särskild resonans åt de anonyma frågorna: de får samma livserfarna eko som rösterna i ”Tiden second hand”. Vad ska jag göra om jag inte kan förlåta? undrar en av de personer som har vänt sig till Andersson.

Boken återger frågor och svar från hennes radioprogram ”Allvarligt talat”. I förordet skriver Andersson att hon vill ”upprätthålla det seriösa samtalet om existentiella frågor”. Det är utmärkt att en författare ger sig själv den uppgiften. Hon tycker inte att ”terapirummen eller predikstolarna” ska ha monopol på de stora livsfrågorna. Hon kunde ha tillagt: inte populärkulturen heller. Populärkulturen har aldrig skämts för att moralisera om hur kvinnor och män bör leva – gör den egentligen någonting annat?

Men varför är Anderssons egen röst så konstig? Hennes författarröst är platt och resonanslös, som om hon talade inifrån ett totalt ekodämpat rum med väggarna täckta av sådana där spetsiga kilar.

Annons
X

**Hon är minst sagt **egensinnig. Tillfrågad om idén om den Rätte (i kärlek) svarar hon: ”Den har ett svar på samma sätt som frågan om hur många gruskorn det finns i världen har ett exakt svar.” Hon skriver om skuld och förlåtelse som om emotionella transaktioner var – eller borde vara – lika tydliga och kvantifierbara som antalet kronor man betalar för en tjänst.

Andersson tycker att det ”är svårt att se” några skäl till varför barn ska ta hand om sina åldrande föräldrar. Vad mer blir svårt att se om man har skaffat sig den sortens blick? Kanske är det därför hon skriver att det är ”svårt för att inte säga omöjligt att hitta någon tillförlitlig måttstock” för att avgöra om det är rätt att en vd tjänar mer än sina anställda.

Tro för den skull inte att hon är någon stålblank robotnanny. Via omvägar som kan tyckas stela och omständliga landar hon för det mesta i vardagligt praktiska svar som det är lätt att hålla med om. Hon anser att det är ”omöjligt att ta reda på” varför människor säger vad de säger. Trots det avslutar hon ofta sina svar med ett par inlevelsefulla formuleringar som avslöjar att hon har läst mellan raderna och anat behov som frågeställarna inte har nämnt.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Lena Andersson har modet att strunta i vad hon förväntas tycka: ”Min grundhållning är att man inte ska leva för andra utan för sig själv, och att detta är det finaste man kan göra mot både andra och sig själv.” Den sortens mod behövs om man vill komma någonstans i undersökningar av moraliska frågor – men kommer hon till några intressanta resultat?

    Varför blir det krig, undrar en lyssnare. Andersson svarar: ”Människor vill bestämma över andra för att de anser att det blir bättre så.” Här gömmer sig säkert en klok tanke, men Andersson har förenklat och komprimerat det hon har tänkt ända tills det låter som en mening som kunde ha plockats ur en skolbok för mellanstadieelever.

    Och vänta nu, skulle vi inte vara existentiella här? Varför nöjer sig Andersson så ofta med att erbjuda pappig amatördarwinism? Någon frågar om konst- och musikupplevelser, och får ett svar som inte når längre än till självklarheter som att förmågan att bli berörd av konst beror på ”den evolutionära nödvändigheten” att ”avkoda” omvärlden. Voilà: konsten förklarad!

    **Lena Andersson påstår **att vi ”biologiskt är instängda i det egna medvetandet”. Vilket slags moral och vilket existentiellt samtal blir möjligt när man är övertygad om att ”vi inte kan känna andras känslor utan bara våra egna”? Det är en konstig tanke för att komma från en författare. Varelser som verkligen var instängda i varsitt medvetande hade aldrig skrivit romaner. Dessutom stämmer den inte med vad biologin faktiskt visar: vi är extremt sociala djur. Ser jag någon sticka sig i fingret tänds en smärtimpuls i min egen hjärna, tack vare de av alla humanister sönderälskade spegelneuronerna.

    Till sist tror jag att jag förstår varför akustiken är så annorlunda hos henne jämfört med hos Aleksijevitj. Det är för att alla erfarenheter saknas. Lena Andersson tänker fram sina svar i ett tomt rum där alla erfarenheter har plockats bort. Hur ska man utveckla ett omdöme som gör att man kan ge något annat än banala svar om man inte utnyttjar sina egna erfarenheter? Insikten att människor kan vara så förnedrade att de börjar förakta sig själva underkänner hon. Idén om självförakt som förklaring till människors beteende är ”konstruerad, inlärd, felaktig och traderad genom härmning”.

    Erfarenheterna finns förstås där ändå, även om Andersson inte talar om dem. De avgör vilka livshållningar hon söker sig till (som egoism) och vilka alternativa tankespår hon undviker – trots att hon hade kunnat hitta lika förnuftiga argument för dem. De är som mörka punkter vars gravitation kröker det rum hon färdas genom, även om hon gör sitt bästa för att följa en rationell linje i sina resonemang.

    ”Märkte du att du svängde vänster där”, undrar recensenten.

    ”Gjorde jag? Enligt instrumenten på mitt rymdskepp har jag hållit en rak kurs hela tiden”, svarar författaren.

    I radioprogrammet "Allvarligt talat" svarade Lena Andersson och Horace Engdahl på lyssnarnas existentiella frågor. Foto: Yvonne Åsell
    Annons
    Annons
    X

    Lena Andersson aktuell med ”Allvarligt talat”.

    Bild 1 av 2

    I radioprogrammet "Allvarligt talat" svarade Lena Andersson och Horace Engdahl på lyssnarnas existentiella frågor.

    Foto: Yvonne Åsell Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X