Annons

Ivar Arpi:Ompröva asylrätten och rädda liv

Flyktingläger i Jordanien. Det har varit svårt för flyktingar här att få rätt att arbeta, vilket Paul Collier och Alexander Betts vill ändra på.
Flyktingläger i Jordanien. Det har varit svårt för flyktingar här att få rätt att arbeta, vilket Paul Collier och Alexander Betts vill ändra på. Foto: Henrik Montgomery/TT
Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Döden på Medelhavet var förstasidesstoff under 2015, sedan dess har det blivit små notiser. Orsaken till det svalare medieintresset är förstås att hela Europa stramade åt flyktingpolitiken i slutet av 2015, efter att ha tagit emot en strid ström asylsökande från andra delar av världen. Då vill man inte bli påmind om att människor fortsätter att drunkna. Men 2016 drunknade ännu fler än 2015 på väg till Europa. Och fram till den 28 april i år hade nästan 1 100 drunknat. I Grekland frös asylsökande ihjäl förra året. Även om åtstramningarna var nödvändiga är flyktingarna fortfarande i behov av vår hjälp.

Den europeiska flyktingpolitiken fungerar inte längre. Förmodligen finns inget sätt att reparera det som har varit. Schengen-systemet var dysfunktionellt från början, med en kombination av fri rörlighet och asylrätt som gjorde att asylsökande kunde välja land, samt medlemsländer som hade helt olika flyktingpolitik. Därför infördes Dublinförordningen 2003, som innebar att asylsökande skulle registreras i första mottagarland. Men som alla såg 2015 skedde inte det. Varken transitländer eller asylsökande som passerade igenom dem hade något intresse av registrering. ”I go to Sweden”, som det stod på en del skyltar. Det tillfälliga läge vi befinner oss i nu riskerar att bli permanent om inte EU lyckas koordinera fram ett nytt system som vinner legitimitet hos alla medlemsländer.

Annons
Annons

En människa har alltid rätt att fly, men inte att välja destination.

Flyktingkonventionen från 1951 var aldrig tänkt att bli permanent. Den skulle hantera flyktingsituationen i Europa efter andra världskriget. Det är dags att tänka om. Så länge asylrätten är utformad som den är i dag – att man måste sätta sin fot i Europa för att söka asyl – kommer människor fortsätta drunkna på Medelhavet. En rimligare utgångspunkt är att ingen ska behöva dö för att få sin sak prövad. Asylrätten behöver anpassas till den tid vi lever i. I en ny bok – ”Refuge: transforming a broken refugee system” (Penguin 2017) – skriver ekonomiprofessorn Paul Collier och migrationsprofessorn Alexander Betts att vi borde koncentrera oss på att hjälpa den stora majoriteten av världens flyktingar, inte bara det fåtal som lyckas nå den rika delen av världen.

Över 90 procent av alla flyktingar i världen befinner sig i hemlandets närområde. 10 länder huserar 60 procent av världens flyktingar. Många av dem får inte ens basal hjälp. För varje 1 200 kronor som spenderas på en flykting i Europa går lite mindre än 9 kronor till en flykting i den fattiga delen av världen, enligt Collier och Betts. Samtidigt som antalet asylsökande ökat till Europa, har europeiska länder skurit ned stödet till UNHCR, som har hand om stora flyktingläger, samt sänkt utlandsbiståndet med hjälp av avräkningsmekanismer. Det är inte etiskt försvarbart.

Med stora ekonomiska skillnader mellan ursprungs- och mottagarländer skapas incitament att söka sig hit med hjälp av asylrätten. Collier och Betts menar att detta går bortom den grundläggande rättigheten att söka skydd. Rika länder borde i stället tillhandahålla skyddszoner där möjligheten finns att arbeta. Dessa zoner bör likna hemlandet ekonomiskt och kulturellt, så att skillnaden mellan verkliga flyktingar och ekonomiska migranter blir tydlig, Detta är dock inget som de relativt fattiga grannländerna till konflikthärdarna klarar på egen hand. Därför krävs ihållande insatser från rika länder, inte som dagens åtagande på årsbasis. Flyktingar ska ha rätt till skydd, till ekonomisk autonomi och i värsta fall en väg ut ur det limbo de hamnar i, om konflikten i hemlandet pågår i decennier.

En människa har alltid rätt att fly, men inte att välja destination. Vår del av världen har en förpliktelse att bistå med skydd, men inte nödvändigtvis att erbjuda asyl här. Både EU:s och FN:s flyktingpolitik behöver göras om i grunden så att färre dör och fler får skydd.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons