X
Annons
X

Ömma fötter i goda händer

Hon älskar sitt jobb – men många tycker det som hon håller på med hela dagarna är äckligt: Tår. Naglar. Trampdynor. Hälar. Inget vi tänker på så länge fötterna mår bra. Med förhårdnader och liktornar kan varje steg bli en plåga. Då har fotterapeuten ett enda mål: – Med skalpell, fil och massage tänker jag på hur fötterna kommer att bli jättefina, säger Paula Goldea.

Paula Goldea har haft fotvårdsklinik i 16 år. Hela tiden har Anders Johansson varit henne trogen som kund. 
– Män skäms nog för att gå på fotvård, säger han som lider av gamla idrottsskador sedan ungdomsåren.
Paula Goldea har haft fotvårdsklinik i 16 år. Hela tiden har Anders Johansson varit henne trogen som kund. – Män skäms nog för att gå på fotvård, säger han som lider av gamla idrottsskador sedan ungdomsåren.

Med en liten nageltrångsfil putsar hon nagelbanden. Övergår till en specialdesignad fothyvel och skär tunna, tunna skivor på trampdynan och på hälen. Så slipar hon efteråt och gnider till sist in fötterna med vetegroddsolja och avokadobalsam.
I skyltfönstret till sin fotvårdsklinik illustrerar hon skillnaden "före" och "efter" med några bitar svart asfalt (Känns dina fötter så här?) och en stor glasburk fylld med luftiga dunfjädrar.
Det har tagit Paula Goldea en timme att bli klar med Anders Johanssons fötter. Hon säger att han är duktig med egenvården hemma men grälar på honom när han inte lättar på skosnörena för att ta på sig skorna igen:
– Du måste öppna dem innan du stoppar ner fötterna, tillrättavisar hon och hennes kund svarar med en blinkning:
– Så här hård har hon aldrig varit mot mig förut.
Anders Johansson, 75, har varit Paula Goldea trogen sedan hon öppnade sin klinik i Bergshamra utanför Stockholm 1989. Då var han redan fotvårdsveteran – första behandlingen tog han på hustruns inrådan redan i 50-årsåldern fastän "grabbarna tråkade mig", som han säger.
– Män brukar skämmas för att gå på fotvård, konstaterar Anders Johansson. De är blyga för sina fötter – antagligen för att de är misskötta. Fötterna är nog det man tänker minst på, utom när man har så ont att man knappt kan gå längre.
Ja, går gör vi ju oftast utan att reflektera över det. Häl, valv, tå, häl, valv, tå. En fjärdedel av kroppens alla ben sitter i fötterna – 26 i varje – och i genomsnitt går vi sju, åtta kilometer varje dag. Det betyder för de flesta av oss bortåt 10 000 steg under våra vakna timmar.
– Jag är fascinerad över att fötterna kan ta oss fram, att vi kan gå hur långt som helst, säger Paula Goldea. Tänk vilken konstruktion – och vilken känslighet: Om vi har ont i fötterna är allting kört!
Och är det någonting som hon numera brinner för så är det att hjälpa människor att slippa sådan smärta. I grunden har hon dock en annan utbildning: Mellanstadielärare i rumänska och ungerska språk och litteratur, utbildad i Budapest på 1970-talet. Men när hon träffade sin ungerske man hade han redan flyttat till Sverige. Här trivdes hon aldrig med att "stjäla elever från annan undervisning" för att ha dem i hemspråk, så hon tog jobb i korvkiosk och på dagis, var städare, butiksbiträde och tolk tills hon var färdig fotterapeut.
Och nu är det bara fötter som gäller. "Hur kan hon gå i de där skorna" kan hon tänka när ett par spetsiga pumps kliver in genom dörren. Eller "oj, vad ont det måste göra när han går" då hon ser kundens förhårdnader. Eller "de här fötterna borde ha varit insmorda oftare".
De fötter som hamnar i hennes händer har oftast problem med förhårdnader, liktornar och självsprickor. Ibland är det nageltrång, vårtor och fotsvamp. Det mesta uppstår på grund av dålig blodcirkulation eller vanlig nötning – för att vi dagligen klämmer in fötterna i skor som trycker på tårna eller trampdynan.
– Det kan ta upp till åtta timmar för blodkärlen att utvidga sig igen sedan man tagit av sig skorna, berättar Paula Goldea medan hon tar Anders Johanssons vänsterfot ur fotbadet, lägger upp den på ena fotstödet och pumpar upp stolen.
Sedan känner hon igenom foten. Vant rör sig hennes händer runt varje tå – säger "här är den förhårdnaden och där är den", och så börjar hon peta nagelbandskanterna, skär litet försiktigt med skalpellen, tar fram fothyveln och hyvlar lätt, lätt på trampdynan och hälen.
Anders Johansson berättar att det är gamla idrottsskador som spökar. Som yngre ägnade han sig åt hockey och flera bollsporter, bland annat handboll för Hellas. Under ett squashpass en gång trampade han fel och skadade ligamenten. Den foten har han fått operera tre gånger och nu värker den, dygnet om.
– Det är viktigt att fatta att man får tillbaka allt när man är äldre. Man får försöka sköta sig. Paula säger att jag ska smörja in fötterna varje dag, redovisar Anders Johansson.
Varför?
– Fötterna återfettas och blir mjuka. Då bildas inte förhårdnader lika lätt. Och tar man fotfilen på smörjda fötter går narigheten bort direkt, förklarar hon och Anders Johansson tipsar om att jag ska gå och titta i hennes skyltfönster.
Där har Paula Goldea satt upp en lista på vad hon kallar egenvård. Dag 1: Smörj in fötterna. Dag 2: Smörj in fötterna. Dag 3: Smörj in fötterna. Först på "dag 6" får man göra något nytt: Ta ett fotbad och fila, men inte för hårt. Dag 7: vila och njut av hur glada fötterna är.
Dessutom tjatar hon om att man ska nypa och gnida sina förhårdnader själv. Då ökar blodcirkulationen och liktornar har inte lika lätt att utvecklas. En sådan kan till och med gå tillbaka med litet daglig massage. Och att fila på en liktorn – nej, nej, nej, det ska man aldrig göra. Det är att ge liv åt den i stället. Nyp och massera, upprepar hon.
När hon nyligen hälsade på sin dotter i England beklagade sig pojkvännen över en öm tå och hon fick honom att visa var det gjorde ont. Paula Goldea väntade taktiskt tills han kom hem från jobbet som elektriker dagen därpå:
– Jag tog honom när han var helt slut och satte ner fötterna i en rengjord skurhink. Där satt han och slapp ur sig ett åh, vad skönt …
Efteråt gick han upp med en kommentar om att fötterna kändes som fjädrar. När han dessutom erkände att liktornen hade blivit bättre sedan han börjat nypa i den, kan Paula Goldea inte annat än triumfera:
– Dottern hade tjatat på honom, kan man ha det bättre?
Sedan skrattar hon plötsligt åt sig själv:
– Det här är inte ett yrke! Det är en hjärnskada. Jag är så förtjust i det här, att det mer är som ett tillstånd …
Hon är nu klar med Anders Johanssons naglar och nagelfalser, har avlägsnat förhårdnader med en liten skalpell och tar fram en spegel för att kunna se vad som behövs på hälens under- och baksida. Medan hon tar fram fotfilen varnar hon:
– Man ska fila parallellt med självsprickan, inte på tvären. Då fördjupas den bara.
Efter arbetet med slipmaskinen – ett verktyg stort som en penna med roterande spets som slipar nagelbanden, naglarna, hälen och trampdynan – är det bara insmörjningen kvar: Avokadobalsam och exklusiv vetegroddsolja som hon masserar in med vana händer.
– Man kan lika gärna ta matolja från köket, påpekar hon och tycker man ska spara de små vinflaskorna man får på flygplanen för att ha olja i i badrumsskåpet.
Hon tar ett grepp med tummarna mitt under foten, håller pekfingret runt vristen och fingrarna runt hälsenan. Rörelserna går vant och rytmiskt. Hon säger att hon inte tänker så mycket på hur hon gör, att händerna liksom gör sitt.
Vad får man för förhållande till fötter när man har dem som yrke? Paula Goldea erkänner att hon helst inte vill att folk börjar orda om sina förhårdnader hur som helst utanför jobbet. Men om någon med uppenbar lättnad utbrister "åh vad bra att du är fotterapeut, jag har sådana bekymmer" – då är hon öppen för att ge råd, säger hon.
Det hon märkt är att nästan alla tycker att de har fula fötter. En kund tyckte så illa om sina att hon inte stod ut med att se dem och inte ens kunde klippa tånaglarna på sina barn. Hon gömde sig bakom en tidning under behandlingen.
– Men det är viktigt att etablera en bra känsla till fötter, menar Paula Goldea.
Alltså blev hon överraskad när en man för inte länge sedan sa att han tyckte att han hade fina fötter. Och Paula Goldea kunde inte annat än hålla med – fast det gör hon aldrig så där allmänt bara, punkt slut, säger hon. Hon brukar poängtera vissa detaljer.
– Oftast finns något som gör att just den foten är fin. Och det finns inga fula människor, bara ovårdade. Det gäller fötter också.
Samtidigt kan hon förstå att folk som inte är i fotvårdsbranschen har ett annat perspektiv: Är det inte äckligt att hålla på med andras fötter? kan de fråga – men inte är det äckligt, kontrar Paula Goldea.
– Många har svårt för fötter, men samtidigt kan de inse att det inte är fejk att jag tycker om mitt yrke. Jag inriktar mig på hur jag ska lösa folks problem: Med skalpell, fil och olja kommer de här fötterna att bli jättefina, tänker jag.
– Och när jag tar bort en liktorn känner jag nästan i hela mig hur lycklig tån är...

Paula Goldea har haft fotvårdsklinik i 16 år. Hela tiden har Anders Johansson varit henne trogen som kund. – Män skäms nog för att gå på fotvård, säger han som lider av gamla idrottsskador sedan ungdomsåren.

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X