Annons
Recension

TregångareOmar bjuder inte in till den innersta moskén

Under strecket
Publicerad

Under rubriken ”Unga muslimer fostras att hata” kunde man den 20 juli läsa en debattartikel i Aftonbladet undertecknad av poeten Mohamed Omar och journalisten Salam Karam, en alarmerande läsning, tillika en appell till myndigheterna att inskrida mot wahhabismens ökande inflytande över Sveriges islamiska ungdom. Denna ytterst konservativa gren av islam, med bas i Saudiarabien och med stöd av landets oljemiljarder, infiltrerar flitigt koranskolor och moskéer och har som mål att behärska hela världen, vad nu dessa lärjungar och andliga arvtagare till Muhammad ibn Abd al Wahhab (1730-1792) skall med vårt plågade och svårstyrda klot till. Inom parentes sagt, är det lätt att ana det ramaskri som ett sådant, också ytterst välment och taktfullt genomfört ingripande från myndigheternas (oklart vilka) sida, skulle framkalla i både muslimska och icke-muslimska kretsar.
I trots mot, eller snarare på grund av, sitt bestämda avståndstagande från de aggressivt
konservativa strömningarna inom islam, uppsöker debutanten Mohamed Omar gärna moskén, en rad moskéer i själva verket, den ena anspråkslösare än den andra. De är inhysta än i en villa eller privat våning, än i ett cykelförråd eller en källare. Där slipper han känna sig som en ”misslyckad svensk” och kan i stället vara ”en lyckad svartskalle”, som han uttrycker det i självpresentationen i höstens SvB. När man i den första dikten, ”Initiation” , läser hur en majestätisk kvinnlig sjukhustjänsteman uppmanar diktens jag att gå ut bland allt folket och aldrig mer komma tillbaka, förstår man varför han ger sig ut på sin moskévandring, med toalettborsten i handen, symbolen för spira, penna, vandrarstav, fackla?

Men man tar fel om man tror att det rör sig om en besegrad kämpes ödmjuka reträtt. Poeten har blivit visad på dörren, visst, men denna dörr öppnas mot frihet och självkännedom. Trött på vårt genomsekulariserade samhälle tar diktsvitens jag tillfället i akt att byta dess bleka faddhet mot något fastare
och friskt, mot gudstro och dikt. Men för att få ett spelrum för sitt skapande och motverka det som Botho Strauss kallar ”ödeläggelse av religiös förståelse”, måste han leta efter ett ställe där han kan vara sig själv. Ett sådant ställe finns inte annat än i vars och ens innersta moské, det vill säga varje människas djupast i själen belägna kammare. Kanske kommer nästa bok med inbjudan att besöka poeten där inne, för i denna diktsamling känner sig läsaren mera som en teckentydare än en välkommen gäst.

Annons
Annons
Annons