Ingen höst utan minst ett biobesök. Men vad ska man se? Här samlar Svenska Dagbladets recensenter sina recensioner från filmhösten 2015.
50+ artiklar senast uppdaterad 2015-12-18 10.26.
”Louder than bombs” blev Stockholms filmfestivals vinnarfilm.
Att denna förstaprisvinnare i Sundance med festivalsegertåg från Bali till Stockholm har hyllats för sin osentimentalitet kan kanske förvåna.
Fidelio heter fartyget som är spelplats i den här filmen, det italienska ordet för ”trogen”.
Det fanns naturligtvis förhoppningar om att hon skulle ha varit en pojke, krigarkungen Gustav Adolfs första och, som det skulle visa sig, enda barn.
Damfriseringar brukar vara rogivande oaser, där kunderna delar förtroenden inte bara med frisörskorna utan även med övriga kunder.
Det är femton år sedan biopubliken första gången drunknade i Tsatsikis mörka ögon.
Nora Ephron hade nog kallat den ”När Tracy mötte Brooke” och Woody Allen ”Tracy och hennes syster”.
Både media och folk i min omgivning tycks betrakta långa parrelationer med skräckblandad förtjusning.
Med glasklar förståelse för tonåringen närmar sig Marielle Heller ämnet ung kvinnlig sexualitet med känsla, humor och utan att moralisera.
”Spionernas bro” är en effektiv argumentation för hygglighet och rättvisa i storpolitiken, också i skarpt läge.
”Vad gör jag här?
Med galghumor lyckas den iranske regissören Jafar Panahi göra en genomlysning av det iranska samhällets absurditet.
Det finns anledning att vara rädd för John, spelad av Ulrik Munther.
”Tale of tales” är en påtagligt rå och köttig sagosamling, som har fått en helt rimlig 15-årsgräns i Sverige.
Det är ganska lätt att börja applådera en animerad film som inte är Disney eller Dreamworks redan i förtexterna.
Faderns politiska engagemang och mod har format Malala Yousafzai i kampen mot partiarkatet.
Fjärde filmen i serien om Hungerspelen är en renodlad krigsberättelse.
Jan Lumholdt: Stockholms filmfestival är igång med ett brett urval av kvalitetsfilmer.
Relationer filmade i svartvitt och utan ett enda rymdskepp.
Hennes bitterhet är malplacerad, hans självömkan är kokett och dum.
En lättsam historia som mörknar allteftersom.
Dialogen i ”En underbar jävla jul” är skriven och framförd med absolut gehör för alla ansträngda samtal om julfirandets kompromisser.
Paret ”Brangelina” lider av skrivkramp och depression i en banal film, där Angelina Jolie plågar publiken med falskt djupsinne.
Ett ihärdigt branschrykte gör gällande att den som vill ha kontakt med Bill Murray är hänvisad till en röstbrevlåda.
Minns ni ”Heat”?
En snickare från provinsen får nog av nazismen.
Naomi Kawase förenar genrerna matporr – här hemlagad japansk bönpasta – och feelgood om åldrande så lyckat att Hynek Pallas sväljer sin initiala cynism.
En gul taxi kör nerför gatan till ett vänligt plonkande gittarintro.
Det är en sorglig paradox: att ha en budget i 900-miljonerkronorsklassen till förfogande men inte tillräckligt med fantasi att investera dem i.
Adam Sandler har inte gjort så mycket vettigt av sin begåvning sen Judd Apatows underskattade ”Funny people”.
Två brännande ämnen i samma amerikanska film – abort och homosexualitet.
”Victoria” är ett fett kraftprov Sebastian Schipper.
Det gäller att få rätsida på livets väsentligheter innan man blir 18.
Den polska filmen om Papusza balanserar mellan det informativa och det teatraliska.
Michel är rik och vit och i väl framskriden gubbålder.
Valleby är en vänlig lillgranne åt orter som Byköping, Korsbæk och Kamomilla.
I ”Himmel över Flogsta” hittar Hynek Pallas den varmaste filmbilden av vänskap som han har sett på länge.
Medan Quentin Tarantino vurmar för diverse b-film från 60- och 70-tal kultiverar hans mexikanske kollega Guillermo del Toro den amerikanska 40-talsfilmen, gärna så som den gjordes av de där europeiska filmskaparna som tog sig över då det begav sig.
Det känns i kroppen att debuterande regissören Peter Grönlund kan den missbrukarvärld han skildrar.
”En bekant främling” skiljer sig från Margarethe von Trottas tidigare filmer genom att vara mer personlig.
Frédéric Tchengs dokumentär speglar Raf Simons första år på posten som kreativ chef för modehuset Dior i Paris.
Sällan har det varit skönare att stiga ut på en fast, gedigen och stabil trottoar i markhöjd efter att ha sett en film.
I sitt filmskapande kombinerar Nancy Meyer klassisk Hollywoodglamour med solid känsla för moderna, mänskliga angelägenheter: kvinnor i arbetslivet är ett tema hon behärskar väl.
Samtalen mellan sköterskorna och de gravida kvinnorna med missbrukarproblem är filmens ryggrad.
Den oundvikliga uppgörelsen har karaktären av klassisk showdown i en tät liten 50-talswestern.
Den 11 juli 1972 var Bobby Fischers stora stund, VM-matchen mot Boris Spasskij tog sin början.
Jeanette Gentele ser filmen om Katarina Taikon och funderar på vad hon hade sagt om de tiggande romernas situation i dagens Sverige.
Abe Lucas, spelad av en till synes mycket sömnig Joaquin Phoenix, är nyanländ filosofilärare på ett litet college vid den amerikanska atlantkusten.
Simon, framgångsman i nedre medelåldern, har fått ett fint jobb i Los Angeles och lägger dagarna på att nätverka sig till toppen.
Kanske är inte Malin Anderssons dokumentär om två systrar som flytt till Sverige så originell – men den har en dramatisk nerv som berör.
