Annons
X
Annons
X

Om några år kommer vi skratta åt alltihop

FILDELNING | PASSÉ?

För sisådär tio-femton år sedan såg det ut så här när man gick på fest.

Framåt kvällen höjdes volymen på stereon och de mest musikintresserade började slåss om makten över cd-spelaren. Det bläddrades vilt i värdens cd-samling. Skivor låg i högar, kladdiga av vin och ­ingen låt spelades någonsin till slut.

Så gick en tid. En del var sig likt. Framåt kvällen höjdes volymen och det bläddrades vilt, fast i det bibliotek av ­nedladdade låtar som värden hade på datorn. En del hade med sig brända cd-skivor med egna partyblandningar. (Man kan ju inte lita på värdens smak…) Ingen låt spelades till slut.

Annons
X

Så gick ytterligare en tid. Brända cd-skivor försvann, däremot hade alla med sig sina mp3-spelare till festen och dessa togs fram för inpluggning och bläddring framåt kvällen. Ingen låt spelades till slut.

Numera behöver man inte ta med sig något alls. Man går direkt till nätet och bemödar sig inte med någon nedladdning. Nättjänster som Youtube och Spotify ger tillgång till exakt allt du för närvarande associerar till. Kampen om valet är förstås densamma och inga låtar spelas någonsin till slut, men det här sista steget är intressant. Den sista kopplingen till musikens fysiska existens är borta.

”Digital exemplarförsäljning av kultur är i nätsamhället DÖD som huvudsaklig intäktsmodell”, ­skriver fildelningsdebattören Oscar Swartz på sin blogg och det är svårt att inte hålla med honom. I någon mening visar festens utveckling det. Och mer än så, snart är även fildelningsfrågan passé. Varför ens ladda upp eller ner filer och ta upp hårddiskplats när du kan streama fram det du vill ha när du vill ha det?

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Nu är det förstås skillnad på Youtube och Spotify. Spotify är en tjänst du kan betala för eller få gratis, men med reklam instucken mellan varven. Youtube garanterar förvisso inte mycket till ljud- eller bildkvalitet, men å andra sidan är detta sällan prioriterat framåt kvällen när ljudet höjs. Mer intressant är möjligen att innehållet på Youtube är nog så spretigt till sin bakgrund. En del läggs upp av upphovsmännen själv, men minst lika mycket läggs upp av användare som inte frågat om lov. Ibland till upphovsmännens glädje, ibland inte.

    Hur den nya antipiratlagen, även kallad IPRED-lagen, förhåller sig till detta har jag inte lyckats begripa. Begår jag olagligheter om jag tittar på olovligen upplagda Youtubeklipp och de tillfälligt lagras i min dator, eller är det den som lagt upp klippet som är bov? Klart är att lagen siktar inte bara på delning av hela filer utan även på tjänster som delar ut mediefiler i pusselform, till exempel torrent-tjänster.

    Det finns många frågetecken kring lagen. Det är inte oproblematiskt att koppla individ till ip-nummer. Och hur beräknar ett bolag sina skadeståndssummor när de fått ut en fildelares adress och skickar hem kravbrev? Kan man verkligen säga att varje nedladdad låt innebär ett uteblivet köp?

    Samtidigt har jag svårt att dela piraternas upprördhet. Man kan ha synpunkter på hur slantar fördelas mellan skivbolag och artist och definitivt kritisera trögheten i branschens utveckling, men i ­stora drag är detta svepskäl. De flesta fil­delar trots allt för att slippa betala – och det kan knappast kallas schysst mot artisten, som ändå måste verka i den branschstruktur som vi faktiskt har.

    IPRED-lagen är en sista planka för branschen att klamra sig fast vid i en tid då vi onekligen ser ett stort skifte inträffa. Förmodligen är detta en oundviklig strid som i backspegeln, när marknaden löst knutarna, kommer att te sig närmast skrattretande.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X