Om klasshat och kärlek

Under strecket
Publicerad
Annons

Kolumn | När facket strejkar I måndags, under storstrejkens första dag, besökte jag mitt barnbarn, 2 år, i Göteborg. På morgonen gick vi bägge förväntansfulla till Slottsskogen för att titta på djuren. Men de hade stängt Barnens Zoo. Och glasskiosken. Och toaletten. Och ridbanan. Runt omkring i området irrade barn som inte fick komma in till djuren. Jag försökte diskutera detta med en kvinnlig strejkvakt. Er aktion går ju ut över barnen? Hon bligade bistert på mig, sade dovt: ”Djävlitt braa. Då känns det på sånna som dej.” För denna hjältemodiga insats i kampen belönades hon om jag förstår saken rätt med 90 kronor mer i månaden. Det är, i hennes fall, enligt min mening 90 kronor för mycket. Å andra sidan har jag under strejken träffat kommunalare som borde ha, inte 90, och inte 900, utan 9 000 kronor mer i månaden. Jag ska ge ett exempel.

En anhörig till mig är bosatt på äldreboende för gamla som inte klarar sig själva. Han råkar ut för en tandolycka och måste till tandläkare. På grund av blockaden kan personalen inte hjälpa honom till tandläkaren. En av dem ringer till mig, som befinner mig på annan ort, och ber mig komma. Och så tillägger hon: ”Det är kanske strejkbryteri att ringa det här samtalet. Men jag måste i första hand tänka på de gamla”. En sådan människa är till sitt inre naturligtvis helt annorlunda funtad än den hjältemodiga strejkvakten i Göteborg som hindrar barn från att gå på toa och titta på djur och tycker att detta känns ”djävlitt braa”. Så låt oss då säga det rent ut. Hon som sätter facket före barnen unnar jag inte ett öre. Hon som sätter de gamla före facket är värd sin vikt i guld. Den första fick 90 kronor för mycket, den senare 9 000 för lite. Till vem av dessa två vill du lämna ditt barn? I vems händer vill du anförtro dina gamla och skyddslösa? Svaret är givet. Inte till den som är upptänd av glödande klasshat, utan till den som är uppfylld av kärlek till medmänniskan.

Annons
Annons
Annons