Annons
X
Annons
X

Om kärlek och darrande knän

Det är 28 dagar kvar till bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling. Mitt i all uppståndelse lyser deras kärlek stark. SvD:s Karin Thunberg mötte paret för ett samtal om allt från njurproblem till uppoffringar, nya roller och nervositet.

Foto: DAN HANSSON

SVD-INTERVJU MED KRONPRINSESSAN VICTORIA OCH DANIEL WESTLING

–Kärlek? Det är när någon annan är viktigare än vad man själv är, säger han.

–Nu stal du det jag tänkte säga. Men då kan jag fylla i: Kärlek är att man vill tillbringa varenda minut med någon, uppleva allt med denna person. I och med bröllopet blir det möjligt på ett helt annat sätt för Daniel och mig. Vi får också förmånen att kunna representera Sverige tillsammans, umgås även på arbetstid, säger hon – vilket får honom att snabbt fylla i:

–Visst, slita på varandra 24 timmar om dygnet…

Annons
X

Det är mindre än en månad kvar till det som väl ändå måste betraktas som årets bröllop och huvudpersonerna har just, lättare än vad jag trodde, summerat vad de ser som kärlekens grund. Eller åtminstone några av de viktigaste hörnstenarna. Nyss kom de in i Blå salongen i prins Bertils våning på Kungliga slottet där vårt möte förberetts med vattenflaskor och en skål röda äpplen. Hon först, glatt leende. Han efter, något avvaktande. Därför tar vi ordningsfrågorna först. Helst, blivande prins Daniel ber fotografen Dan Hansson om förståelse, inte så många bilder under själva samtalet.

Intervjusituationen är tillräckligt ovan som den är, erkänner han utan omsvep.

De kommer att vigas inför tv-kameror i Storkyrkan, fylld till sista extraplats. Mitt i bevakningen och allt ståhej hoppas de, innerligt, att de ska kunna skapa en egen sfär. Att medierna finns bakom dem, vid sidorna. Men inte precis framför.

Victoria: Vi måste få ha som ett eget rum, Daniel och jag. Ett utrymme som bara är vårt.

Vilken del av vigseln kommer att kännas mest privat?

Daniel: Det är väl när vi står där framme tillsammans och säger ja. Jag kan tänka mig att en väldigt speciell känsla infinner sig då: Nu är vi man och hustru.

Victoria: Jag håller med. Jag kommer inte att säga ja till tv eller församlingen, mitt ja kommer att vara riktat bara till Daniel.

Daniel: Det hoppas jag!

Och nervositeten som drabbar många brudpar även i mindre sammanhang, hur ska ni klara den?

Victoria: Att inte glömma andas är alltid bra, vi bör ju inte svimma där framme vid altaret. För egen del får jag trygghet genom att sätta mig in i planeringen och organisationen, vad som komma skall. Ju mer jag känner att jag greppar, har kontroll, desto lugnare blir jag.

Daniel: Jag har sedan nyår gått igenom ett introduktionsprogram där jag försökt lära så mycket som möjligt om hovstaten, träffa så många duktiga medarbetare och även externa experter som möjligt – ja, haft så fullt upp att nervositeten bara infunnit sig i såna här intervjusammanhang. Victoria är så rutinerad och van, för mig är det större anspänning, även om vårt möte just nu känns avslappnat.

Betyder det att Daniel Westling inte kommer att vara nervös den 19 juni? Nej, det sa han verkligen inte. Snarare:

–När det väl drar ihop sig kommer jag att ha både fjärilar i magen och darrande knän.

Som ett rent tips förmedlar jag vad förre Dramatenchefen Lars Löfgren en gång lärde mig: Att man ska sträcka ut fingrarna på båda händerna tre gånger i sträck. Hastigt. Kraftigt. Så har många Dramatenskådespelare tämjt sina premiärnerver.

Före detta Master training-chefen Daniel Westling är helt med på noterna:

–Det är samma sak som att spänna vilken kroppsdel som helst och sedan slappna av. Jag ska tänka på det.

Tio minuter har gått, på sin höjd elva. Ändå känns det som vi hamnat, åtminstone nästan, hemma i deras eget vardagsrum på Drottningholm. Skratten svingar sig upp mot målningen på kronprinsessan Margareta, mamma till kronprinsessan Victorias farfar, som hänger ovanför soffan där de sitter.

Undret stavas kärlek.

Man kan ha alla åsikter i världen om det kungliga bröllopet den 19 juni – men ingen kan missa att det blivande brudparet lyser som en liten eld, sprakande, värmande. Dessutom tar de hela tiden på varandra, klappar och puffar som förälskade par har för vana. Tack och lov är det ingen skillnad i salonger med blå brokadklädsel.

De återstående veckorna fram till bröllopet är stressiga. Just nu håller man på att sortera och skriva listor på alla gäster som tackat ja till bröllopet. Det gäller att få ihop det sista. Kronprinsessan Victoria påminner att det, lyckligtvis, finns många kunniga personer med i planeringen.

Och gästerna, finns det några speciella ni vill ska komma?

Victoria: Självklart finns det vissa släktingar och vänner som betyder något alldeles särskilt.

Hon sätter punkt där, i ärlighetens namn hade jag inte trott något annat.

Kanske är frågan lättare varför de valt att göra sitt bröllop till en statsangelägenhet?

Daniel: Vi har inte valt, det är regeringen som bestämt att det ska vara så.

Och om ni själva fått välja?

Kronprinsessan bryter in, betonar hur mycket de båda gläder sig över att bröllopet intresserar hela Sverige, att så många vill fira deras dag.

Victoria: Det känns oerhört vackert.

Vigseln kommer att väva ihop traditioner och historiska symboler med det som är nutid, modernt – och personligt. Enligt kronprinsessan kommer mycket att vara olikt hennes föräldrars bröllop 1976. Men likheter finns också, från små till stora saker.

...som en myrtenkvist från Sofiero bak i bröllopsdiademet?

Victoria: …ja, det är väl inte omöjligt. Jag är väldigt mycket för traditioner, man kan säga att blommorna i brudbuketten kommer att vara valda med stor omsorg, stor symbolik.

Huruvida någon ren Ockelbotradition kommer att smygas in i ceremonin verkar mer osäkert. Mest beroende på att bygdens son aldrig varit på bröllop i någon hemkyrka, alla hans kompisar som gift sig har gjort det efter att de flyttat.

Och ringarna? Det blev ingen manlig förlovningsring den 24 februari förra året. Kommer även Daniel att få en ring nu?

Han nickar, glatt och jakande, medan hans blivande hustru förtydligar:

–Ja, om han är snäll.

Sen pussar hon honom på kind som en besegling av detta löfte i exakt samma stund som fotografen sänkt sin kamera. Efter parets första, berömda kyss den där julinatten 2002 på hamnkrogen J i Nacka när en fotograf utanför lyckades fånga dem i ett fönster verkar kronprinsessan ha blivit mer garvad. Efteråt kommer Dan Hansson att sucka över att inte en enda puss kom med på bild. Victoria valde sina tillfällen.

Tiden är lika svårfångad. När paret förlovade sig förra året jämförde man med sagan; efter sju långa år fick pojken sin prinsessa. Nu börjar man plötsligt tala om bröllop efter nio år.

När börjar egentligen er gemensamma historia?

Daniel: Det är mer än åtta år sedan.

Victoria: Ja, du har koll på räkningen.

Daniel: Det är jag som är kalenderbitaren.

Alla par brukar ha ett speciellt datum?

Daniel: Ja, men det känns väldigt privat att berätta. Vi lyckades ju umgås lång tid utan att någon utomstående kände till det.

Victoria: Fast det börjar väl närma sig nio år.

Deras gemensamma historia började, kanske måste vi göra en snabbrepetition, när kronprinsessan började träna på Master training, Daniels Westlings gym i centrala Stockholm. Fast inte sa det klick, snarare handlade det – åtminstone till en början – mer om kondition än passion. Plus en vänskap som fördjupades. Hur det känslomässiga skiftet gick till rent konkret kan de svårligen förklara.

Daniel: Jag vet inte om man kan sätta fingret på när vänskap blir till kärlek. Men när man upptäcker fler och fler sidor hos varandra, när man lär känna varandra på ett djupare plan, när man plötsligt känner: Oj, vad är det som händer?

Hastigt kastar han en blick på sin blivande hustru, undrar om det inte var så för dem – och hon kan bara nicka, bekräfta.

Victoria: Jag håller helt med.

Fanns något oroande i övergången också?

Victoria: Definitivt. Det var ju inget planerat. Och vi kände väl båda: Vi får se vad som händer.

Daniel: Visst. Men samtidigt; är man kär väljer man att se möjligheterna, inte problemen.

Idag, med facit i hand, kan vi konstatera att deras väg fram till bröllopet varit ovanligt lång. Kronprinsessan Victoria intygar att det
verkligen är på tiden att de gifter sig:

–Samtidigt har de här åren varit viktiga, av många skäl. Dels för att vi fått en så bra grund som möjligt att stå på inför framtiden men också för att det varit en så stor omställning för dig Daniel. En sån uppoffring. Du har fått lämna de företag som du byggt upp, det arbete som du älskat, för att gå in i detta som är en ny utmaning. Ett äktenskap med mig innebär att man gifter sig med allt runt omkring min person. Ska man, som vi både känner idag, göra något bra för Sverige måste man kunna ge mycket av sig själv.

Daniel: Jo, men upplever man de bästa åren hittills i sitt liv, får man åtta underbara år med den man älskar, då går tiden inte sakta. Samtidigt ska man kanske ta det lite lugnt innan man bestämmer sig för äktenskap med tanke på att hälften av alla par skiljer sig.

Och det är inte så lämpligt att ni gör…

Daniel: Nej, exakt. I den här situationen är det viktigt att man vet; kommer jag att klara av det här? Jag ser inte att jag gjort någon uppoffring som Victoria var inne på. Snarare är det en förmån och ett stort privilegium att få dela livet med en så fantastisk person. Men också att få ansvaret – och äran – att tjäna landet och svenskarna. Vi har behövt den här tiden. Nu är vi redo.

Ni har båda talat om hur viktigt det är med era respektive familjers stöd idag. Men när du Daniel ringde hem och berättade för din mamma första gången. Vad sa hon?

Daniel: Jag kommer faktiskt inte ihåg om det fanns nån sån där första gång. Dels är det så länge sedan. Dels hade Victoria och jag umgåtts som kompisar så länge.

Så det blev inget mamma-oj i telefon?

–Det blev det säkert. Även om de främst blev glada för att jag mött en person som jag tycker så mycket om. Men det vore ju larvigt att säga att mamma och pappa inte tycker det var, och är, lite speciellt att jag gifter mig med Sveriges kronprinsessa.

Victoria: Jag minns första gången jag mötte dina föräldrar, jag tror jag var mer nervös än vad de var.

Nervös för vad?

–För vad skulle de tycka och tänka. Stackare, de blev ju indragna i det här, säger kronprinsessan med en gest ut mot rummet och hela slottet, som just nu bröllopsfejas ner till lägsta trappsteg.

Daniel: Jag har läst någonstans att min pappa sa: ”Vad har du ställt till med pojk”. Det stämmer inte, så har de aldrig reagerat. De är lugna och sansade – och mindre nervösa inför bröllopet än vad vi är.

Han tystnar, mån om att skydda den privatsfär runt föräldrarna som ingen journalist lyckats bryta igenom.

Daniel: De har inget behov av offentlighet. Det som hänt gäller mig, mina föräldrar vill fortsätta leva sitt vanliga liv.

Hans mamma har arbetat på Posten, hans pappa gick i pension som socialchef. Frågan är hur deras son ska klara ett liv med omvända könsroller, där det är han som går efter sin hustru?

Enligt Daniel Westling är det – en icke-fråga.

Daniel: Jag har vuxit upp i en familj med total jämställdhet, det där att pappor ska bestämma känner jag inte alls igen. För mig är det inget problem att gå ett, två eller tio steg bakom Victoria – och ändå ha kvar min självkänsla. Så är det bara. Och se på drottningen, vilket fantastiskt arbete hon gjort i alla år genom att stötta kungen.

Men att hon som kvinna stöttar en man uppfattas bevisligen som mindre anmärkningsvärt...

Daniel Westling avbryter:

–Vår generation resonerar inte så. Jag med min bakgrund känner många näringslivsmän för vilka det inte räcker att vara fantastiska män och prestera på jobbet. De måste också ta ansvar hemma, annars funkar det inte.

Bra, ryt till!

–Jag avfärdar inte det du säger men för mig är det så här. Men kom igen om tio år och se om jag går där bakom Victoria som en grå mus.

Hur mår du idag?

Daniel: Strålande. Jag ska kanske klar- göra en gång för alla att min nedsatta njurfunktion var medfödd, och inte är något ärftligt. Den kan ha kommit av en förkylning som min mamma hade under graviditeten. För drygt två år sedan såg man att den måste bytas ut, då hade man redan utrett min pappa. Operationen var väl planerad, när det finns en levande donator blir den aldrig akut.

Detta visste ni när ni satt i förlovningssoffan?

Daniel: Ja, ja, det var i februari och operationen var planerad till slutet av maj.

Vad oroade dig mest?

Daniel: Att ens far ska läggas på operationsbordet känns ju inte bra, förstås. Jag visste inte heller hur min kropp skulle ta emot organet. Samtidigt stod vi inför det här året med bröllop, all press och allt hårt arbete.

Kan ni i efterhand se något positivt med ingreppet, med tanke på er relation.

Victoria: Jo, absolut.

Daniel: Man tar ingenting för givet längre. Det finns en ödmjukhet inför livet och inför att ha hälsan. Men också inför de som mår dåligt, går igenom tuffa perioder.

Victoria: Man kan också se hur viktigt det är att leva ett sunt liv. Inte bara för egen del. Detta att Daniels far levt sunt möjliggjorde den lyckade transplantationen.

Daniel: Det är en bra synpunkt. Hade han till exempel haft högt blodtryck hade han inte fått ge mig sin njure. Samma gäller mig, om jag inte skött mig. Nu var jag nästan omgående uppe efter operationen, allting har gått så otroligt snabbt och bra.

Får man en speciell relation till den förälder som gett en ett organ?

Daniel: Ja, det är klart det betyder något för relationen, vi har en extra omtanke om varandra, frågar alltid hur den andre mår när vi talas vid.

Och innan dess, var du mammas pojke eller pappas?

Svaret kommer utan betänketid, lågt men tydligt:

– Mammas.

Många små flickor drömmer om att bli prinsessor. Unge Daniel Westling drömde aldrig om att bli prins, hellre hockeyproffs. Familjens intresse för kungahuset beskriver han som ”vanligt”. Man såg den kungliga familjen som något positivt och förenande.

–Men jag kan inte minnas att vi såg några tv-sändningar från kronprinsessans födelsedagshyllningar eller så.

Hans blivande hustru har i olika sammanhang betonat det positiva i att olika kulturer möts. Hennes mamma kom från Tyskland – och Brasilien. Själv far hon till Ockelbo, där man från första stund visat dem respekt och värme. Och där de får vara ifred.

Hoppas ni på mindre massmedial bevakning efter vigseln?

Victoria: Till viss del eftersom vi går över till en mer aktiv valperiod. Andra tar vid. Och vi lämnar över med varm hand.

Och ännu längre fram, hur hoppas ni livet ser ut om tio år?

Daniel Westling svarar snabbast, uppmuntrad av kronprinsessan:

–Om tio år hoppas vi att vi har bildat familj…

Med hur många nya Hagasessor och småprinsar?

Daniel: Ett antal, fast sånt styr man ju inte riktigt över. Dessutom hoppas jag att vi gjort skillnad, rent arbetsmässigt. Som att vår bröllopsstiftelse kunnat motverka utanförskap och ökat hälsan bland barn och unga, allt detta som vi brinner för.

Victoria: Jag har mina områden, Daniel kommer att ha sina. Det tror jag är viktigt och där kompletterar vi varandra. Men jag hoppas också vi kommer att ha många gemensamma aktiviteter, sånt vi delar.

Intervjutiden är överskriden med råge, kronprinsessan Victoria och Daniel Westling är redan på väg till en sista bild i Vita havet när han vill förtydliga, med en blick på mina två – för säkerhets skull – bandspelare:

–Min främsta uppgift, som jag sa tidigare, är att vara ett stöd för kronprinsessan. Att komma in i den rollen tar tid. Jag hoppas det finns en förståelse för att det inte är någon fullfjädrad prins som står här dagen efter bröllopet.

Annons
Annons
X
Foto: DAN HANSSON Bild 1 av 8
Foto: DAN HANSSON Bild 2 av 8
Foto: DAN HANSSON Bild 3 av 8
Foto: DAN HANSSON Bild 4 av 8
Foto: DAN HANSSON Bild 5 av 8
Foto: DAN HANSSON Bild 6 av 8
Foto: DAN HANSSON Bild 7 av 8
Foto: DAN HANSSON Bild 8 av 8
Annons
X
Annons
X