Om att inte få Nobelpriset

Den nödvändiga litteraturen. Årets Nobelpristagare i litteratur, Doris Lessing, kommer inte själv till Stockholm för att ta emot ­priset. På fredagskvällen läser Lessings förläggare Nicholas Pearson upp hennes Nobelföreläsning i Börssalen. Här följer texten i sin helhet.

Under strecket
Publicerad
Nicholas Pearson, Harper Collins förläggare för Nobelpristagaren i litteratur Doris Lessing håller anförandet i börshuset i Gamla stan i Stockholm.

Nicholas Pearson, Harper Collins förläggare för Nobelpristagaren i litteratur Doris Lessing håller anförandet i börshuset i Gamla stan i Stockholm.

Foto: SÖREN ANDERSSON/SCANPIX
Annons

”Jag står i dörren och ser genom yrande dammoln åt det håll där det ska finnas skog som fortfarande står orörd. I går körde jag kilometer efter kilometer genom kalhyggen och förkolnade brandrester efter en skog som 1956 var den vackraste jag någonsin sett men nu är skövlad. Människor måste äta. De måste skaffa bränsle.

Jag befinner mig i nordvästra Zimbabwe i början av åttiotalet, på besök hos en vän som har varit lärare i en skola i London. Han är här och ”ska hjälpa Afrika”, som vi säger. Han är en stillsamt idealistisk själ, och det han mötte här i skolan tog honom så hårt att han blev djupt deprimerad och fick svårt att repa sig. Skolan är lik alla skolor byggda efter självständigheten. Den består av fyra stora rum efter varandra med tegelväggar som står direkt på marken, ett två tre fyra, plus ett halvt rum på ena gaveln som är bibliotek. Klassrummen har var sin svarta tavla, men kritorna har min vän i fickan, annars skulle de bli stulna. I skolan finns ingen kartbok eller jordglob, inga läroböcker, inga skrivböcker eller kulspetspennor, i biblioteket finns inga böcker av det slag eleverna skulle vilja läsa: där står luntor från amerikanska universitet, tunga till och med att lyfta, utmönstrade volymer från vitas bibliotek, deckare eller böcker med titlar som ”Weekend i Paris” eller ”Felicity finner kärleken”.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons