Annons

Av Jan:Olympismen som livsstil och ritual

Den olympiska rörelsen, grundad av Pierre de Coubertin, håller fast vid det kultiska arvet från antiken. Ceremonierna och symbolanvändningen kan ­föra tankarna till gudstjänst. Stadgarna talar om fostran och en livsstil baserad på ansträngningens glädje.

Publicerad

Mycket talar för att de olympiska spelen är vår tids största enskilda kulturevenemang. Inom idrottsvärlden är fotbolls-VM största konkurrenten. Var vi har de närmaste motsvarigheterna inom de kanske mer andliga kulturområdena tål att fundera på. Under alla omständigheter är OS svårslaget med dess 10500 tävlingsdeltagare, 5000 funktionärer, 16 dagar och 28 olika idrotter. Siffrorna representerar den övre gränsen, som också brukar uppnås. De kunde mycket lätt överskridas på grund av rådande efterfrågan men skulle då skapa en elefantiasis som ansetts tillräckligt långt gången redan nu. Här avses givetvis sommar-OS, arrangerade från 1896 och med Games of the Olympiad som formellt korrekt benämning. Vinter-OS med sin början 1924 har mindre omfattning.

Till omfattningen hör också allmänhetens och massmediernas intresse runtom i världen. Att det är högt uppdrivet hör till kategorin lätt bevisade truismer. Redan fenomenet att månader i förväg, med illa dold otålighet, räkna antalet dagar till starten talar sitt tydliga språk. Spelen framstår som ett större antal till samma tid och plats samlade VM-tävlingar kryddade med historieromantiska och symbolmättade tillsatser som markerar särart.

Annons
Annons
Annons