Annons
X
Annons
X

Okritisk hållning till rasism

Så här långt har inget framkommit som tyder på att det omdiskuterade polisregistret måste vara ett utslag av rasism riktad mot romer. Överrepresentation i en kartläggning är inte i sig grund för att tala om rasism, skriver Per Bauhn, professor i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet.

BRÄNNPUNKT | ROMREGISTRET

Man inväntade inte ens sina egna utredningar innan man började be om ursäkt.
Per Bauhn

Uppgiften att mer än 4000 romer har registrerats av svensk polis har vållat stor indignation under den senaste månaden. En efter en har höga samhällsföreträdare trätt fram och bedyrat sina skamkänslor. Rikspolischefen Bengt Svenson sade sig vara ”förbannad” över vad som skett, Dagens Nyheters ledarsida slog fast att kartläggningen var ”rasistisk” och ”olaglig”, justitieminister Beatrice Ask bad romerna om ursäkt ”å Sveriges vägnar”, integrationsminister Erik Ullenhag menade att registret ”skadar förtroendet för regeringen och hela staten”. Och så vidare.

Så kom resultatet av Skånepolisens genomgång av registret den 23 oktober. Där säger polisen dels att registret inte är baserat på etnicitet, dels att ungefär hälften av de straffmyndiga personer som man kontrollerat antingen är dömda eller misstänkta för brott, vilket är grund nog för registrets existens.

Annons
X

Uppgiften om att registret inte skulle vara baserat på etnicitet förekom på ett tidigt stadium, men ingen verkar ha tagit den på allvar. Kanske är det så därför att man utgår från att om merparten av de namn som förekommer i ett register har en viss etnisk bakgrund, så måste registret i sig handla om att bokföra personer med denna etniska bakgrund. Men det följer inte, vilket man inser med tämligen enkla logiska färdigheter. Korrelation är inte kausalitet. Att du finns i ett polisregister och att du är rom innebär inte att du finns i polisregistret därför att du är rom.

Att ett flertal personer med gemensam etnisk bakgrund blir registrerade är heller inte märkligt om de kriminella nätverk som man vill kartlägga är åtminstone delvis släktskapsbaserade. På samma sätt skulle en kartläggning av maffian i Förenta staterna under det tidiga 1900-talet visa på en överrepresentation av italienska familjer och individer. I andra sammanhang kan register se ut som att de är religiöst selektiva. En kartläggning av potentiella islamistiska terrorister skulle till exempel ha en övervikt av muslimer framför andra trosriktningar. Men inget av detta kan tas som intäkt för att man betraktar alla romer, alla amerikanska medborgare med italiensk bakgrund, eller alla muslimer som misstänkta förbrytare. Överrepresentation i en kartläggning är inte i sig grund för att tala om rasism.

Att man registrerar ostraffade personer och personer som inte misstänks för brott är inte heller märkligt, om man vill kartlägga kriminella nätverk. Länken mellan två kriminella individer kan ibland vara en person som själv inte har begått något brott. För att styrka existensen av nätverk är det viktigt att kunna fastställa också mindre uppenbara kontakter som kan finnas mellan enskilda kriminella.

Inget av det här sagda innebär förstås att det inte skulle förekomma rasism riktad mot romer. Men så här långt har inget framkommit som tyder på att det omdiskuterade polisregistret måste vara ett utslag av sådan rasism.

Det för över till frågan om den snabbhet med vilken det officiella Sverige bestämde sig för att polisregistret måste vara just rasistiskt. Man inväntade inte ens sina egna utredningar innan man började be om ursäkt. Detta är måhända en typisk reflex av vår samtida identitetspolitiska hyperkänslighet. Även om man i alla andra sammanhang är angelägen att hävda att ingen är skyldig som inte är dömd, så gäller här andra regler. Blotta misstanken om rasism, diskriminering, ”fobi” mot viss religion eller kultur är i praktiken en avkunnad dom, och den som vill värja sig mot anklagelsen kommer att finna sig i en moralisk uppförsbacke, där argumenten försvinner i en skur av burop och krav på ursäkter.

Bakom detta ligger säkert en vilja att ständigt vara på det godas sida, plus en slentrianmässig bild av majoritetssamhället som strukturellt rasistiskt och en ständig källa till förtryck. Filosofen och sociologen Ernest Gellner påpekade en gång att solidaritet står i omvänd proportion till rationalitet. Ju mer vi vill visa oss solidariska med en idé, desto mindre utrymme har vi för ett kritiskt förhållningssätt till samma idé. När samhället bestämt sig för att bekämpa rasism (vilket är lovvärt) så föreligger också en risk att man blir oförmögen att ifrågasätta anklagelser om rasism (vilket är en brist i kritiskt tänkande). Men om man ropar varg varje gång man tror sig se en rasistisk struktur, så kommer man att ha ett trovärdighetsproblem den dag då man ställs inför den verkliga rasismen.

PER BAUHN

professor i praktisk filosofi, Linnéuniversitetet

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X