Annons
X
Annons
X

Oklart politiskt arv efter Anna Lindh

Tio år efter mordet | Anna Lindh var omtyckt i alla kretsar. Hon fick till och med gå på sina politiska motståndares fester. Men tio år efter hennes död är det svårt att sätta fingret på hennes politiska arv. Ungdomens ideal – att individen måste gå före systemet – fanns där som en röd tråd även om den inte alltid lyste starkt.

(uppdaterad)
Foto: DAN HANSSON (ARKIV)

De första åren fick familjerna jobba hårt. Lokalerna var nedslitna; mycket måste rustas för att föräldrakooperativet skulle kunna komma i gång. Även det andra året – då Anna Lindhs son David skolades in – var arbetsinsatsen stor.

Det rådde visserligen stor brist på daghemsplatser på Södermalm i Stockholm. Men det var inte förklaringen till att paret Anna Lindh och Bo Holmberg ansökte om plats på förskolan Kanalen i Norra Hammarbyhamnen.

–Det var ingen slump. Det var ett politiskt ställningstagande från Anna Lindhs sida. Hon och Bosse ville vara med och bestämma över sina barns vardag, säger Anders Jonsson, en av grundarna till kooperativet och mångårig politikreporter som numera är presschef på Saco.

Annons
X

Men i början av 1990-talet betraktades fortfarande icke-kommunala alternativ som något suspekta av många socialdemokrater. Den ideologiska krutröken låg tung över alla frågor som luktade marknadslösningar och som handlade om att öka individernas inflytande på bekostnad av kollektivets.

–Jag kommer ihåg en tågresa när jag råkade hamna intill Bosse Ringholm. Han såg surare och surare ut ju mer jag pratade om vårt kooperativ. När Anna Lindh efteråt fick höra det där rusade hon fram till mig och sa ”du får inte snacka så där med Bosse”, berättar Anders Jonsson.

Anna Lindh och hennes man tillhörde inte några av kooperativets mest aktiva medlemmar. En gång fick till och med en av Anna Lindhs medarbetare rycka in och ta hand om föräldrajouren. Engagemanget var det inget fel på, däremot var tiden deras största bristvara.

Stäng

CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – veckans bästa journalistik från SvD direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Nils Theodor Jönsson, född i Västra Kareby, började som springpojke på Skånska Socialdemokraten, arbetade sig upp till typograf och avancerade till inflytelserik redaktör under namnet Nils Karleby. 1926, samma år som han dog i tuberkulos, kom hans bok ”Socialismen inför verkligheten” ut, en skrift som ideologiskt intresserade socialdemokrater sedan dess har fördjupat sig i.

    För Nils Karleby var det de socialdemokratiska målen som var viktiga, inte medlen. Han ifrågasatte den marxistiska idén om att makten över produktionen är en förutsättning för arbetarnas frigörelse. För honom var inte socialisering, förstatligande, det allt överskuggande. ”Nils Karleby lärde oss att det inte är ägandet som är det viktiga utan fördelningen av produktionsresultatet”, har Ingvar Carlsson förklarat i en SvD-intervju.

    Men för unga socialdemokrater ett halvsekel senare var det här fortfarande en känslig fråga. SSU-kongressen 1981 var dramatisk. Striden mellan de så kallade självförvaltarna, som menade att välfärdsstaten allt för mycket beskurit människors makt över sina egna liv, och traditionalisterna pågick inför öppen ridå.

    Det var på håret att SSU-ledningen lyckades få ihop förbundet igen. När Anna Lindh valdes till ny ordförande 1984 pyrde det fortfarande i leden.

    –Men hon var väldigt skicklig på att samla SSU. Jag tror att det var hennes personlighet. Efter de här bråken insåg hon att man någonstans måste hitta den gemensamma nämnaren som förenar dem som har sökt sig till partiet, säger Olov Abrahamsson, numera politisk chefredaktör på Norrländska Socialdemokraten, då ledamot av samma förbundsstyrelse som Anna Lindh.

    Hon lyckades med sitt projekt, menar Olov Abrahamsson.

    –Hon läste in olika stämningar och åsikter och samlade ihop dem. Det var definitivt en begåvning.

    Ändå tillhörde Anna Lindh själv sedan länge en av falangerna, den som betonade individen framför systemet.

    Det var under de här åren som hon träffade sin blivande man, Bo Holmberg. 1983 blev han minister i Olof Palmes regering med uppgift att driva på civilsamhällets utveckling. Recepten var brukarmedverkan, decentralisering och kooperativ självförvaltning. Han och Anna Lindh fann varandra inte bara personligen utan också politiskt.

    –Hon hade ju någonstans sina rötter i den här självförvaltardiskussionen som pågick i SSU i början av 80-talet, säger Olov Abrahamsson.

    Men Anders Jonsson konstaterar i efterhand att Anna Lindh fick gå på båda sidornas fester:

    –Hon var smart. Hon höll sig väl med alla.

    Efter SSU-tiden gör Anna Lindh en nästan spikrak karriär.

    Bara femtio meter från föräldrakooperativet där Anna Lindh hade sina små söner ligger Vintertullsparken. Om några dagar väntas Stockholms namnberedning förorda att gräsplätten som nu domineras av snabbväxande pilar ska döpas om till Anna Lindhs park.

    En lång rad andra saker bär också hennes namn: Anna Lindhs minnesfond självfallet, men också sådant som en professur vid Harvard, ett bibliotek i Stockholm, en gata i Kosovo och ett utbytesprogram vid Stanford-universitetet. Så lever minnet av henne vidare.

    Däremot blir svaren svävande när frågan ställs om vad som är hennes politiska arv efter åren som miljö- och utrikesminister. En statsvetare ser henne som en del av det gröna hemmet, Göran Perssons projekt. En professor tycker, efter att ha funderat en stund, att hon fokuserade på mänskliga fri- och rättigheter. Hennes starka engagemang är annars det som oftast lyfts fram.

    Anders Jonsson har svårt att sätta fingret på vad som var hennes huvudsakliga politiska gärning.

    –Men om jag måste peka ut en röd tråd hos henne så är det tron på individen. Människor måste ta eget ansvar. Det var en reaktion mot Erlanders starka samhälle och i den meningen är det en mer liberal linje, säger Anders Jonsson som under mer än fyrtio år på nära håll följt Anna Lindh och svensk socialdemokrati.

    Den gamla socialdemokratiska devisen ”kräv din rätt och gör din plikt” passade i henne, tycker han.

    –Anna Lindh brukade tala om nånannanismen, uppfattningen att det var någon annan som alltid skulle göra allting. Det gillade hon inte.

    Däremot skulle Anna Lindh förmodligen tycka om det hon ser av dagens socialdemokratiska ledning, tror Anders Jonsson. Av allt att döma har Stefan Löfven, själv SSU:are på 1970-talet, samma syn på individen kontra samhället som hon, menar han.

    –Man måste kunna ställa krav på individen. Den ståndpunkten tycker jag att man kan se hos Stefan Löfven. Det är i grund och botten inte främmande för en fackföreningsman. Om det är några som fuskar är det andra som får betala.

    Annons
    Annons
    X
    Foto: DAN HANSSON (ARKIV) Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X