Recension

Möte med mig självOklanderlig prosa som tyvärr känns livsberövad

Under strecket
Publicerad
Annons

I stället för vin, kvinnor och sång är det snarare läsning, kvinnor och jazz som förekommer flitigt på sidorna i kritikern och författaren Lars-Olof Franzéns självbiografiska roman Möte med mig själv. Den är en redogörelse för hur författaren möter sitt ungdomsjag, Oa, och berättar valda delar av hans historia. Boken inleds med läsningen av Dostojevskijs ”Bröderna Karamazov”, där Oa ser sig själv närma sig Ivan och ta avstånd ifrån sin inre Aljosja. ”Gud och livet har skilts åt” konstaterar Franzén och när Oa sedan vägrar följa med familjen till kyrkan är det inte bara början på hans frigörelse från den religiösa delen av familjegemenskapen utan också från prästfadern och dennes världsbild, som är grundad på den blinda trons auktoritetslydnad.

Franzén berättar om ungdoms­jaget i tredje person och trots det perfekta utgångsläget för ett allvetande berättande så upprätthålls distansen mellan berättaren och Oa, de förblir två olika personer. Franzén beskriver också hur nutidsjagets förhållande till Oa är präglat av både osäkerhet och ett visst främlingskap och han gör det tydligt att avsikten med boken inte är att presentera några helgjutna sanningar: ”Men åren och minnena skär sig och talar i munnen på varandra. Ingenting eller mycket lite går att smälta samman till en entydig överblick eller strikt kronologisk gestaltning.”

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons