Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Frånfällen Ojämna noveller av Askestad

(uppdaterad)

Frånfällen

Författare
Genre
Prosa
Förlag
158 s. MBM Förlag

Även om novellgenren för en tynande tillvaro i Sverige, inte minst för att fackföreningspressen på det stora hela slutat publicera, finns det en handfull författare som tycks föredra den korta berättelsen. I dagarna kommer Einar Askestad ut med sin tredje berättelsesamling, ”Frånfällen”. Hans förra samling hette ”Kvinnohistorier” (2009); det finns tydliga paralleller mellan böckerna, men också avgörande skillnader.

Om ”Kvinnohistorier” sprudlar av infall, är det väl inget större fel på uppslagsrikedomen i den nya boken heller, men det kanske ligger i sakens natur – titeln är ju trots allt ”Frånfällen” – att ordet ”sprudla” inte känns kongenialt denna gång. Det är en tung och bitvis dyster samling noveller Askestad har skrivit.

Såsom i förra boken ställs vi som läsare inför fullbordat faktum, det mesta har redan hänt, i vissa fall är gestaltningen satt på undantag, medan reflexionen – berättarens cerebrala verktyg – går på högvarv. Berättarmetoden fungerade i ”Kvinnohistorier”, måhända för att kärleken till Kvinnan var så stor. Men i några av historierna i ”Frånfällen” har kvinnan övergivit och svikit, de kvarlämnade lever icke-liv, vänder och vrider på allting, frågar och frågar om; det blir i sanningens namn ganska tradigt och intetsägande i längden.

Annons
X

”Frånfällen” inleds dock med en lång novell som verkligen griper tag i mig, om en person som är instängd i en tänkt dimension mellan livet och döden. Här finns partier som i sin knivskarpa suggestion påminner mig om den bästa av den förra bokens noveller. Mannen – som inledningsvis befinner sig i sängen i sitt sovrum – är inte bara avstängd från hustrun och andra som uppenbarar sig i rummet, han är också avstängd från sig själv, från sin egen kropp; det är en sorts gripande, tragisk, skrämmande vision av skendöden.

Denna novell skulle möjligen ha kunnat bli en kortroman; flertalet av de övriga berättelserna i den nya samlingen är avgjort sämre, inte minst på grund av de stillastående, ickegestaltade förloppen. Det finns ett och annat litet guldkorn förvisso, bland annat en historia (”Cabanas”) som får mig att tänka på uttrycket ”Syndens lön är döden”, men den räcker inte till för att hjälpa upp helhetsintrycket; den här gången är det dessvärre vådligt ojämnt.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X