Recension

Till hemlandetOjämn tvåa av Fagerberg

Under strecket
Publicerad
Annons

Knappt ett år efter sin övertygande romandebut ”Svart dam” kommer nu Maria Fagerberg med en uppföljare, Till hemlandet. Bara delvis, tyvärr, infrias förväntningarna. Kanhända har det gått lite för fort, kanhända har författaren saknat redaktionellt stöd. Ty där ”Svart dam”, om en 29-årig kvinna som håller på att dö, drabbade läsaren genom en trovärdighet som skar tvärs igenom också mindre lysande passager, lider ”Till hemlandet” en del av just språkliga tillkortakommanden som gör att helheten känns något oförlöst.
Den här gången har Fagerberg vänt blicken inte mot en enskild människas sönderfall, utan ett helt lands kollaps - det utsägs aldrig, men måste röra sig om Jugoslavien - i inbördeskrigets helvete, speglat genom ett dussintal individer, från presidenten till hallickar, prostituerade, soldater, präster, skolbarn - ja, alla tänkbara människor som på olika vis råkar illa ut eller beter sig illa.
Kanske är detta väldiga och svåra ämne i sig
ett problem, även om det naturligtvis är oerhört viktigt att världen får skönlitterära kommentarer till tragedin, men det är framförallt anmärkningar gällande det språkligt-artistiska som fyller marginalerna i mitt exemplar av boken; det är på mikronivå, mer än i det liksom zappande upplägget, som närvaron tenderar att brista.

Fagerberg skriver en enkel, korthuggen svenska, genomgående disponerad i korta stycken dessutom. Ändå tror jag att texten vunnit på att beskäras här och var. Det är framförallt en viss typ av tillägg och förtydliganden som kan kännas umbärliga: ”Angela hade våldtagits fler gånger än hon kan räkna. Förnedrats, förödmjukats.”
Fagerberg är skicklig på att snabbt etablera stämningar och miljöer, så det är lite konstigt att den här typen av emfatiskt daskande svansar är så pass frekventa. En annan detalj, som en kunnig redaktör väl borde ha haft synpunkter på, är att somliga tankar lämnats i något schablonmässiga, kanske obearbetade, tillstånd: ”Oron följer Isak som ett hungrigt
vilddjur”. De stora glosorna - panik, skräck, längtan och så vidare - nöts ner av att återkomma så ofta, och förefaller liksom små och fjärran.

Annons
Annons
Annons