Annons
X
Annons
X
Ledare
Krönika

Tove Lifvendahl: Ögon i demokratins tjänst

Foto: Joanna Andreasson

Den här arbetsveckan inleddes måndag morgon med ett seminarium om journalistik och demokrati. Mina åhörare var ett drygt tjog sjuåringar, årskurs 1. Vi kom överens om att jag först skulle berätta om mitt jobb, och sedan skulle de ställa förberedda frågor.

Jag ritade en karta över samhället och de olika sammanhang vi finns i. Först: En massa figurer som utgör de minsta (men viktigaste) civila gemenskaperna, familj, vänner, släkt och kära.

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Fanns det någon som höll på med någon idrott eller annat fritidsintresse? En skog av händer i luften. Fotboll, basket, simskola, musik, dans. Det blev nästa grupp: cirklar av civila gemenskaper i form av klubbar, föreningar, grupper, kurser, trossamfund.

    Annons
    X

    Sedan en stor dunge på vita tavlan med blommor: företagen. Vissa säljer mat. Kände de kanske till något sådant? Ett par händer. Ica? Rätt! Tio händer till, indragen andning. Coop! Hemköp! Willys! City Gross! Ica Maxi i Stenhagen! Det blev en veritabel inventering av livsmedelshandlarna i Uppsala.

    Andra företag erbjuder sig att laga maten och servera den –  hade någon varit på en restaurang? Händerna viftade. Det visade sig att hamburgare och pizza stod högt i kurs. Vi funderade på fler företag: någon hade varit hos en frisör, en annan på ett lekland, en tredje ville prata mer om matföretagen.

    Så en rejäl bulk med mer fyrkantiga moduler; det offentliga. Sådant vi tycker är viktigt att betala för gemensamt, eftersom vi har ett intresse av att det finns för alla och fungerar. Från föräldrarnas lön tas en rejäl slant och läggs i en stor kassakista som ska räcka till allt. Skolan. Sjukvården. Mer? Ivriga händer. Polisen! Brandbilarna! Ambulanserna! Ja, och de gröna och gula bussarna som passerar utanför skolfönstret, pekar jag. Menar du transporter? En liten aktiv kille längst fram sätter mig på plats.

    Och så i mitten av kartan som växte fram på tavlan ritade jag ögon. Nyfikna, granskande, kritiska och seende ögon. Medierna. Journalisterna. Som hjälper till att se, rapportera och skapa förståelse för händelser och samhällsutvecklingen, ibland avslöja felaktigheter. Som förmedlar det de ser genom tidningar, telefonen, datorn, iPad:en, radion och tv:n.

    I sitt läsningsarbete har barnen övat på att inta olika roller när de ska undersöka en text, och vet redan vad ”reportern” vill veta. Grundfrågorna följer ett barns logik. En artikel eller ett inslag om en brand, eller ett inbrott, vill svara på frågor om vad som har hänt, när det hände, vem som var inblandad, hur det gick till, varför det blev så och vad som kommer att hända.

    De har knappt tid för sina förberedda frågor, för det finns så mycket kvar att berätta. Du, på X-vägen 8c var det ett inbrott, och vi bor på X-vägen 6d. Men oj, säger jag, såg du något av det? Nej, ingen hade sett något. Min pappa, han fick sin cykel stulen. Men han vet inte vem som gjorde det, och nu måste han köpa en ny cykel. Nämen, vad jobbigt för pappa. På Gränby centrum såg jag en gång en som bara tog en sak utan att betala! Det var det värsta, vad hände då? Ingenting, han bara gick.

    Nu griper fröken in och leder in oss på de förberedda frågorna. De utgör en bred palett: Dom här bilderna i tidningen, hur kommer de in? Vi talar om bildjournalistik, fotografering och grafik. Har du alltid velat bli det är du är i dag? Jag säger att jag allra helst ville bli bibliotekarie när jag var i deras ålder. Måste ni jobba på natten? Jag berättar om planering, pressläggning, redigering, tryck och leverans. Och om oförutsedda händelser som river upp planeringen. Nån sa att Hillary Clinton hade vunnit, fast det gjorde hon inte. Jag säger att det är sant att Hillary Clinton fick flest röster, men inte sant att hon vann valet. Jag snurrar in mig när jag ska försöka förklara det amerikanska valsystemet. En lärarstudent i rummet räddar mig, stänger tråden genom att säga att det är komplicerat.

    Jag berättar att de allra flesta medier vill hjälpa till att berätta och rapportera sådant som är sant och på riktigt, men att det finns några som också vill sprida osanningar. Att man måste fundera på om det man hör låter som om det stämmer, och om man är fundersam, ta reda på varifrån nyheten kommer. Menar du källkritik? frågar den lille aktiva killen längst fram. Jag skrattar högt inombords och undrar om jag har underskattat sjuåringars ordförståelse, men någon upplyser mig senare om att det fanns en helsida om källkritik i senaste numret av Bamse.

    Varför är ditt jobb viktigt för demokratin? Jag säger att vi är lyckligt lottade här i Sverige. Vi kan säga vad vi vill, trycka vad vi vill – så länge det inte utgör ett hot eller en frihetsinskränkning för andra. Att en del länder inte tillåter journalister att göra sitt jobb, och då fungerar inte de andra delarna på samhällskartan så bra heller. Ögonen behövs för demokratin.

    Det är en fin timme. Efteråt är fröken nöjd, jag själv lite mör. Jag lämnar över en klassuppsättning av SvD Junior. En flicka: Det där är ett gammalt nummer, för jag har redan fått den hem i brevlådan. Men jag har inte läst den än. Vilken tur, säger jag. Vi hann en hel del. Har du varit i tidningen? Hur vet man vad man ska skriva? Det finns nyheter för barn på Lilla Aktuellt.

    Men jag sade inte allt. Jag berättade inte om Anna Politkovskaja. Jag sade heller inget om att den person, som när jag var ordförande i Moderata Ungdomsförbundet i början på 2000-talet skrev brev och uttryckte sin önskan om att jag måtte få livmodercancer, sedan tre år tillbaka skickar brev igen.

    Numera är det inte så mycket text. Det senaste som hölls upp till kollegornas beskådan, var mer kortfattat och kärnfullt: ”Det är politikens och journalistikens fel. Hata!”. Nej, det berättar jag inte. Jag säger att när de går i åttan och nian ska de göra sin prao på arbetsplatser de är nyfikna på. Kanske någon vill prova på att vara journalist en vecka.

    Enligt en kunskapsöversikt från Brottsförebyggande rådet i april 2015, utsätts drygt 30 procent av journalisterna för hot. Det var därför två mycket viktiga domslut som kom i veckan.

    Den man som dödshotat Gefle Dagblads chefredaktör blev fälld och dömd till två månaders fängelse. Bakgrunden var att GD granskat moskén i Gävle och kunde visa att församlingsledningen spred en extrem tolkning av islam. Tidningsredaktionen bombhotades och en släkting till imamen framförde hotet.

    Och en annan man, som spridit falska och grova rykten om Hudiksvalls tidnings politiske redaktör, dömdes till villkorlig dom och dagsböter.

    Förhoppningsvis kan domarna ge de drabbade viss upprättelse, även om det förstås är omöjligt att radera och reparera obehaget. Oavsett är signalen oerhört viktig: det ska straffa sig att hata i form av hot, att inskränka andras frihet. Alla ska vara lika inför lagen, men hot mot journalister är också ett angrepp på tryckfriheten och demokratin, liksom hot mot poliser, domare och åklagare också är angrepp på rättssamhället.

    Efter lektionen flockas en klunga kring mig. De har mer att berätta. Fler bränder, brandbilar och poliser. Någon vill säga något om sin mormor. Och vet jag att det också finns ett Ica Supermarket i Norby? De springer ut på rast, jag tar tåget in till huvudstaden och kontoret. Med ett leende som hänger kvar hela dagen.

    Är det alltid roligt på ditt jobb? Nej, svarade jag dem ärligt. Vissa dagar behöver vi skriva om tunga och svåra saker. Då är det inte roligt. Men det känns viktigt. Varje dag.

    Annons
    Foto: Joanna Andreasson Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X