Annons

Ogenomtänkt, Nordin

DEBATT. Det föreliggande förslaget om Slussen är inte ansvarsfullt eftersom det bygger på ett bristfälligt beslutsunderlag, skriver Eva Eriksson i ett svar på Sten Nordins och Regina Kevius inlägg om Slussen.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Ansvarsfullhet innebär att kunna fatta beslut, enligt Sten Nordin och Regina Kevius. De säger sig nu efter en lång process (sedan 1990-talet) ha ett genomtänkt förslag för Slussens framtid. Dessvärre stämmer det inte alls. Det förslag för Slussen som nu läggs fram till beslut karakteriseras av två saker: Det har en mycket kort historia och det är häpnadsväckande dåligt genomtänkt.

För de flesta handlar ansvar om att få fram bra beslut, att försöka finna det bästa tänkbara svaret på en komplicerad fråga. Den lösning staden nu lägger fram är resultatet av ett litet antal politikers val 2009 då de till stor förvåning för många erfarna bedömare tillkännagav att de valt Foster + Partners förslag för Slussen.

Enligt detta skulle en mur av nya hus torna upp sig framför den vidunderliga utsikten från Södermalmstorg, uppenbart en lockande tanke för politiker med blick för fastighetsvärden. Men här uppstod snart en folkstorm och husmuren justerades ner till ett glashus, som i stadens förföriska modell tedde sig så transparent att det knappt syntes, vilket det naturligtvis i verkligheten kommer att göra.

Annons
Annons

Andra problematiska sidor av förslaget har påpekats av kritiker efter hand. Vi har förundrats över den branta sluttningen mellan Södermalmstorg och den nya kaj som enligt förslaget ska anläggas på södersidan, med det batteri av orimligt höga trappor som detta föranleder. Allt det här säger nu Nordin och Kevius att de löser med hjälp av hissar och rulltrappor i det angränsande glashuset. Men vem vill ersätta en öppen och tillgänglig stadsmiljö med en inomhusmiljö av galleriatyp? Problemet är ju själva den branta uppförsbacke som skapas av stadens förslag. Rulltrapporna är en nödlösning på ett av de problem som uppkommit genom ett illa valt projekt. Exemplen på konstigheter i det kan mångfaldigas.

Från stadens sida tycks alla ansträngningar sedan 2009 ha gått ut på att till varje pris rädda förslaget. De tjänstemän som blivit talesmän för projektet låter närmast som marknadsförare. Stadsmuseet, som en gång i tiden var ett självklart forum för kritisk debatt i stadsbyggnadsfrågor, får inte längre upplåta sina lokaler för sådana ändamål. Allt detta ger staden stora trovärdighetsproblem.

Slussen har också blivit ett klassiskt exempel på en typ av rivningsärenden, där lång tid av eftersatt underhåll gett upphov till ett synligt förfall. I ett sådant läge reduceras frågan lätt till två alternativ, varav det ena är att bevara en miljö som inger avsmak på grund av sin sunkighet och det andra är en nytecknad vision av något nytt och fräscht. Men ett ansvarsfullt beslut måste bygga på djupare insikter än så. Tidigare rivningsvågor har visat att bedömningar av hur djupt förfallet går och vad som behöver göras för att sätta en byggnad i stånd kan variera avsevärt beroende på med vilka utgångspunkter den görs. Därför är oberoende utredningar så viktiga. I det här fallet finns dessutom ett tredje alternativ, det ideella förslaget, ”Kulturslussen”, som visar hur det kan bli om man har andra utgångspunkter än stadens.

Ett ansvarsfullt beslut i en så viktig fråga som denna kräver ett bra beslutsunderlag. Men något sådant existerar inte så länge man inte gjort trovärdiga konsekvensbeskrivningar, där stadens förslag jämförs dels med en upprustning av nuvarande Slussen dels med Kulturslussen. Det måste gälla olika kvalitetsaspekter som utsikter, blickpunkter, bekväma och flexibla lösningar för kollektivtrafik, gående och cyklister samt studier av hur ombyggnaden kan genomföras med så lite störningar som möjligt. Självfallet krävs också kostnadsjämförelser innan man kan fatta beslut om ett mångmiljardprojekt som detta.

Eva Eriksson

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons