Recension

En förlorad världOemotståndlig sorgesång över den engelska överklassen

Anthony Andrews, Diana Quick och Jeremy Irons i tv-serien ”En förlorad värld” från 1981.
Anthony Andrews, Diana Quick och Jeremy Irons i tv-serien ”En förlorad värld” från 1981. Foto: AOP
Under strecket
Publicerad
ITV/REX
Foto: ITV/REX
Annons

Decennierna efter Marcel Prousts död försökte fler engelska författare än franska ta upp tävlan med honom och skriva en värdig motsvarighet till ”På spaning efter den tid som flytt”: en roman om hur minnet förmår återkalla ungdomens guld. De böcker som lyckades bäst var de där författaren hittade en form så långt som möjligt från förebilden: Denton Welchs ”Ljuva ungdom”, en utsökt miniatyr, eller Jocelyn Brookes ”Military orchid”-trilogi, en blandning av botanisk essä, erotisk självbiografi och roman. I båda fallen lyckades författarna genom sitt språk; idéer underordnades sinnena och litterär stil.

Det gäller också för Evelyn Waughs Proustinspirerade och vackert skrivna ”Brideshead revisited” från 1945, eller som den heter med sin ännu mer Proustklingande svenska titel, ”En förlorad värld”. ”Mitt ämne är minnet, den bevingade härskara som svävade omkring mig i krigets tid”, skriver Waugh i sin på många sätt självbiografiska bok. Den är hållen i jagform liksom hos Proust.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons