Annons

Don QuijoteOemotståndlig musik när Don Quijote går i strid

Malin Wikner, Davio DI, David Sigfridsson, Jennifer Pacaanas (dansare) och ensemblen i ”Don Quijote”.
Malin Wikner, Davio DI, David Sigfridsson, Jennifer Pacaanas (dansare) och ensemblen i ”Don Quijote”. Foto: Markus Gårder

Folkoperans ”Don Quijote” är impregnerad av lekfullhet. Här slåss man med lätta vapen mot normalitetens bojor.

Under strecket
Publicerad

Marcus Jupither ger sin Sancho Panza en mjukt sympatisk framtoning.

Foto: Markus GårderBild 1 av 1

Don Quijote

Genre
Opera
Regi
Carl Johan Karlson
Medverkande
Lars Arvidson/Johan Schinkler, Marcus Jupither, Katija Dragojevic m fl
Var
Folkoperan

Musik: Jules Massenet. Text: Henri Cain. Översättning: Mira Bartov. Scenografi: Magdalena Åberg. Dirigent: Henrik Schaefer. Ljus: Torkel Blomkvist

Jules Massenets opera ”Don Quijote” är späckad av melodier, men efter föreställningen är det ”Diamonds are a girl’s best friend” jag nynnar på. Den hör också hit – Katija Dragojevics Dulcinea gör fantastisk entré i rosa sidenhandskar och briljantarmband, precis som Marilyn Monroe i det kända dansnumret från ”Herrar föredrar blondiner”. Det är helt kongenialt med Massenets version av Dulcinea som en fallen kvinna med hjärtat på rätta stället: hon utnyttjar Don Quijotes förälskelse för att återfå ett stulet smycke men är också full av medkänsla. Katija Dragojevic gör ett fint porträtt av hennes sammansatta natur.

Scenografin skapar goda möjligheter till primadonneentréer, och vi påminns om att det här stycket är från ungefär samma tid som ”Glada änkan”. En hög trappa reser sig som en pyramid, omgiven av molnkulisser, flotta som på en barockteater. Där rör sig en mångkönad ensemble av sång-och-dansmän, då och då förvandlade till synnerligen oskuldsfulla versioner av Tom of Finlands läderbögar. Ibland är de Dulcineas kavaljerer, ibland snurrande väderkvarnar.

Annons
Annons

Marcus Jupither ger sin Sancho Panza en mjukt sympatisk framtoning.

Foto: Markus GårderBild 1 av 1
Marcus Jupither ger sin Sancho Panza en mjukt sympatisk framtoning.
Marcus Jupither ger sin Sancho Panza en mjukt sympatisk framtoning. Foto: Markus Gårder

Det är oväntat att se en uppsättning på Folkoperan så impregnerad av lekfullhet. Debuterande operaregissören Carl Johan Karlson visar en känslig och avslappnad attityd till genren och slåss med lätta vapen mot normalitetens bojor.

Cervantes långa roman är skickligt komprimerad i Massenets opera. Den rör sig kring två axlar: Don Quijotes naiva förälskelse i den erfarna Dulcinea samt förhållandet mellan Quijote och hans vapendragare Sancho Panza, vilket här framställs som innerligt och nära. Marcus Jupither ger Sancho Panza en mjukt sympatisk framtoning, full av överseende med sin förvirrade herres påhitt.

Den omsorgsfullt utarbetade titelrollen skrev Massenet för den legendariske basen Fjodor Sjaljapin. På premiärkvällen hade Lars Arvidson som skulle ha sjungit Quijote insjuknat, men kunde trots sångförbud agera avspänt och auktoritativt. Johan Schinkler hoppade med kort varsel in och tolkade partiet ur orkesterdiket med imponerande klangfullt resultat. Musikerna har placerats under scenografins trappkonstruktion, där de spelar på osedvanligt hög nivå under Henrik Schaefers säkra ledning.

”Don Quijote” har förut bara satts upp en gång i Sverige, när Stockholms Musikdramatiska Ensemble 1983 gjorde den på Göta Lejon och den sköna Dulcinea blev Anne Sofie von Otters genombrottsroll. Härligt att äntligen få höra denna oemotståndligt läckra musik, full av spanskkolorerad fransk esprit!

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons