X
Annons
X
Recension

Don Quijote Oemotståndlig musik när Don Quijote går i strid

Folkoperans "Don Quijote" är impregnerad av lekfullhet. Här slåss man med lätta vapen mot normalitetens bojor.

Malin Wikner, Davio DI, David Sigfridsson, Jennifer Pacaanas (dansare) och ensemblen i ”Don Quijote”. Foto: Markus Gårder

Jules Massenets opera ”Don Quijote” är späckad av melodier, men efter föreställningen är det ”Diamonds are a girl’s best friend” jag nynnar på. Den hör också hit – Katija Dragojevics Dulcinea gör fantastisk entré i rosa sidenhandskar och briljantarmband, precis som Marilyn Monroe i det kända dansnumret från ”Herrar föredrar blondiner”. Det är helt kongenialt med Massenets version av Dulcinea som en fallen kvinna med hjärtat på rätta stället: hon utnyttjar Don Quijotes förälskelse för att återfå ett stulet smycke men är också full av medkänsla. Katija Dragojevic gör ett fint porträtt av hennes sammansatta natur.

Scenografin skapar goda möjligheter till primadonneentréer, och vi påminns om att det här stycket är från ungefär samma tid som "Glada änkan". En hög trappa reser sig som en pyramid, omgiven av molnkulisser, flotta som på en barockteater. Där rör sig en mångkönad ensemble av sång-och-dansmän, då och då förvandlade till synnerligen oskuldsfulla versioner av Tom of Finlands läderbögar. Ibland är de Dulcineas kavaljerer, ibland snurrande väderkvarnar.

Malin Wikner, Davio DI, David Sigfridsson, Jennifer Pacaanas (dansare) och ensemblen i ”Don Quijote”.

Foto: Markus Gårder Bild 1 av 2

Marcus Jupither ger sin Sancho Panza en mjukt sympatisk framtoning.

Foto: Markus Gårder Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X