X
Annons
X

Ödesdigra felgrepp i Göteborg

Micael Björk och Abby Peterson (red)
Vid politikens yttersta gräns. Perspektiv på EU-toppmötet i Göteborg 2001
231 s. Symposion. CA

Det har redan kommit ut flera uppskakande reportage och partsinlagor om de våldsamma sammanstötningarna mellan demonstranter, polis och massmedier under EU-toppmötet i Göteborg, men det mesta som publicerats är ideologiskt färgat, ensidigt och bristfälligt vad gäller elementär källkritik. Sociologerna Micael Björks och Abby Petersons uppsatsantologi innehåller däremot de första mer ambitiösa ansatserna till vetenskaplig analys av vad som faktiskt inträffade och varför, utförd av flera samhällsforskare vid Göteborgs universitet. Den väl valda titeln, Vid politikens yttersta gräns, antyder att det handlar om extrema begivenheter, som det varit svårt att förhålla sig "objektivt" till, speciellt för de forskare som själva var närvarande under kravallerna och engagerades i det som då inträffade.
Inte desto mindre har flertalet av forskarna förmått hålla distans till ämnet
och utreda våldets orsaker och verkningar så opartiskt och icke-moraliserande som det överhuvudtaget är möjligt. För detta skall de ha en eloge, även om de kanske inte alltid lyckats nå ända fram till sanningen. Någon "slutgiltig" sanning gör de för övrigt inte själva anspråk på, eftersom de är medvetna om att åtskilliga detaljer i händelseförloppet är oklara och ännu inte har fått sin rättsliga prövning.
Bokens tyngst vägande bidrag har skrivits av docent Abby Peterson - som redan före Göteborgshändelserna blev känd för sina inkännande analyser av globaliseringsmotståndarnas mycket speciella demonstrationskultur - och kriminologen Mikael Oskarsson, tidigare verksam som inspektör vid polismyndigheten i Västra Götaland. Samarbetet mellan dessa två har varit fruktbart, eftersom samma våldsamma händelser kunnat belysas både ur demonstranternas och polisernas synvinkel på grundlag av ett omfattande intervjumaterial (som dock av hänsyn till uppgiftslämnarna bara är delvis redovisat). Tillsammans ger paret
Peterson-Oskarsson en ny och - såvitt jag kan bedöma - trovärdig bild av händelseförloppet i stort. Av denna bild framgår att katastrofala misstag begicks redan från början, både av polisens och demonstranternas ledare.

Polisledningens främsta misstag var att man först i sista stund tillsatte en kontaktgrupp som kunde förhandla och samarbeta med aktivisterna. När denna kontaktgrupp väl kommit igång uträttade den mycket som var bra, men den blev tyvärr vid avgörande tillfällen överkörd av polisledningen, som också i övrigt visade sig obenägen att låta underordnade träffa självständiga beslut, vilket medförde att poliser i frontlinjen lämnades i sticket när de utsattes för grovt våld från små lättrörliga och gerillaliknande aktivistgrupper.
Demonstranternas ledning misslyckades å sin sida med att hålla tillbaka våldet, och detta berodde i sin tur på att man i stor utsträckning prioriterade sammanhållning mellan samtliga aktivister - fredliga såväl som mindre fredliga - framför samarbetet med polisen.
Demonstranterna splittrades tidigt i två skilda så kallade "regnbågskoalitioner", Nätverket 2001 och Göteborgsaktionen, som båda innehöll grupper med vitt skilda åsikter och ideal. Men medan Nätverket 2001, som innehöll något äldre aktivister från bland annat KFML(r), krävde strikt disciplin och vägrade acceptera maskerade anarkister ur det så kallade "svarta blocket", ansåg däremot Göteborgsaktionen, som i huvudsak bestod av yngre demonstranter, att alla grupper skulle få vara med och ingen bestämma över de andra.

Annons
X

När polisledningen den 14 juni lät omringa Göteborgsaktionens ungdomar, som övernattade i Hvitfeldtska gymnasiet, skedde detta efter trovärdiga rapporter om att man på skolan planerade våldsaktioner. Den polisiära kontaktgruppen misslyckades med att förhandla fram en lösning på den konflikt som då uppstod, eftersom Göteborgsaktionens ledare inte snabbt kunde enas om en gemensam linje, och polisledningen inte ansåg sig ha tid att vänta utan valde att skrida till handling utan hänsyn till
kontaktgruppens förhandlingsläge. Därmed befästes misstron på ömse sidor, och konflikten övergick följande dag i svåra kravaller, sedan "svarta blocket" i välplanerade aktioner börjat bombardera poliser och skyltfönster med gatsten. När polisens motaktioner sedan inte bara drabbade våldsaktivister utan också fredliga plakatbärare, förvandlades kravallerna till öppet krig mellan polis och demonstranter.

Inte desto mindre framhåller Peterson och Oskarson som något positivt att inte bara fredliga demonstrationer utan också diskussioner mellan politiker och demonstranter kunde genomföras vid sidan av EU-toppmötet, delvis tack vare det samarbete som ändå förekom mellan polisens kontaktgrupp och demonstrationsledarna.
En studie av sociologen Jonas Parsmo visar, inte helt oväntat, att massmedia knappast alls rapporterade om dessa fredliga demonstrationer och politiska samtal utan nästan enbart om gatustrider, våldshandlingar och mer eller mindre karnevalsbetonade inslag i gatubilden.

Parsmo tycks vilja
skylla denna brist i rapporteringen på massmedia, men frågan är om inte globaliseringsmotståndarna i huvudsak har sig själva att skylla. Så länge de föredrar "regnbågskoalitioner", där deltagarna inte kan enas om något sammanhängande politiskt program, kan man knappast begära att medierna skall återge allt de säger på sina möten, speciellt som det är oändligt mycket lättare och mer intressant för läsarna att berätta vad våldsaktivisterna har för sig på gator och torg.
Däremot kan man kräva att seriösa massmedier någorlunda allsidigt och opartiskt berättar vad som faktiskt händer när konflikt uppstår. Det har man inte alltid lyckats med, och därför är en sådan här bok välkommen. Säkert kommer den att följas av flera, förhoppningsvis bättre korrekturlästa (den här vimlar av tryckfel) och baserade på ett ännu mer omfattande, väl redovisat källmaterial.

Lars Lönnroth

Läs även

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X