Ockupationen sätter språkets gränser

En palestinier som använder hebreiska ord och uttal beskylls för att ha blivit ”judifierad”. En israel behöver däremot aldrig riskera att bli anklagad för att ”arabifieras”. När två språk möter varandra genom en gränskontroll får de en speciell smak av makt.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Israelisk gränskontroll kontrollerar en palestinsk mans pass innan han kan fortsätta sin färd till al-Aqsa-moskén i Jerusalem.

Foto: MAJDI MOHAMMED/AP
Annons

När jag landar på Ben Gurionflygplatsen i Tel Aviv frågar gränspolisen vad syftet med min vistelse i Israel är. Jag svarar att jag ska studera arabiska i Jerusalem. Gränspolisen fortsätter att bläddra i mitt pass och ser sedan upp på mig med en tom blick från sin stol bakom disken. ”Följ med här” säger han, och jag hamnar i ett förhörsrum där en ny gränspolis förklarar att det verkligen inte är läge att studera på ett universitet som ligger i östra Jerusalem just nu, eftersom konsekvenserna av ”situationen” så lätt kan urarta. En vecka tidigare har tre israeliska tonåringar kidnappats på Västbanken, för att en vecka senare hittas döda. Jag hålls kvar i en timme innan jag får lämna förhörsrummet och har då fått svara på frågor om mig själv som jag knappt själv visste svaren på.

Flyglarmet ljuder över Jerusalem och fönsterrutorna skallrar. Vi räknar till tre missiler. Twitter säger fyra. Utöver alla arabiska glosor har jag även lärt mig det hebreiska ordet för skyddsrum – *miklat *– ett ord som på svenska mest känns som en artefakt från kalla kriget och ger mig bilder av övergivna rum där man förvarar gamla flyttkartonger. Här betecknar ordet en plats som man måste kunna hitta till i sömnen när sirenerna skär genom natten. Ord kan vara som spöken. De kan också tala om vilka vi är. Ord är aldrig bara neutrala representationer av ting; hur de används avslöjar mycket om den som uttalar dem, och hur de har fått sin betydelse i ett givet sammanhang, vid en specifik tid och plats.

Annons
Annons
Annons