Annons
X
Annons
X

Ockupationen sätter språkets gränser

(uppdaterad)

En palestinier som använder hebreiska ord och uttal beskylls för att ha blivit ”judifierad”. En israel behöver däremot aldrig riskera att bli anklagad för att ”arabifieras”. När två språk möter varandra genom en gränskontroll får de en speciell smak av makt.

[object Object]
Israelisk gränskontroll kontrollerar en palestinsk mans pass innan han kan fortsätta sin färd till al-Aqsa-moskén i Jerusalem. Foto: MAJDI MOHAMMED/AP

När jag landar på Ben Gurionflygplatsen i Tel Aviv frågar gränspolisen vad syftet med min vistelse i Israel är. Jag svarar att jag ska studera arabiska i Jerusalem. Gränspolisen fortsätter att bläddra i mitt pass och ser sedan upp på mig med en tom blick från sin stol bakom disken. ”Följ med här” säger han, och jag hamnar i ett förhörsrum där en ny gränspolis förklarar att det verkligen inte är läge att studera på ett universitet som ligger i östra Jerusalem just nu, eftersom konsekvenserna av ”situationen” så lätt kan urarta. En vecka tidigare har tre israeliska tonåringar kidnappats på Västbanken, för att en vecka senare hittas döda. Jag hålls kvar i en timme innan jag får lämna förhörsrummet och har då fått svara på frågor om mig själv som jag knappt själv visste svaren på.

Flyglarmet ljuder över Jerusalem och fönsterrutorna skallrar. Vi räknar till tre missiler. Twitter säger fyra. Utöver alla arabiska glosor har jag även lärt mig det hebreiska ordet för skyddsrum – *miklat *– ett ord som på svenska mest känns som en artefakt från kalla kriget och ger mig bilder av övergivna rum där man förvarar gamla flyttkartonger. Här betecknar ordet en plats som man måste kunna hitta till i sömnen när sirenerna skär genom natten. Ord kan vara som spöken. De kan också tala om vilka vi är. Ord är aldrig bara neutrala representationer av ting; hur de används avslöjar mycket om den som uttalar dem, och hur de har fått sin betydelse i ett givet sammanhang, vid en specifik tid och plats.

**Detta blir särskilt tydligt **i Israel och Palestina, där det drygt hundra år gamla moderna hebreiska språket varje dag möter den palestinska dialekten av arabiska. Mötet mellan dessa båda språk äger nästan alltid rum i konfliktfyllda situationer. Israelers och palestiniers civila liv kretsar i allt större utsträckning av gränsdragningar och separationer. Utbytet mellan språken sker oftare i gränskontrollernas timslånga köer och i vapnens och övervakningskamerornas närhet. När språk möter varandra genom ett galler får de en speciell smak av makt.

Annons
X

Det hebreiska ordet för gränskontroll – machsom – är kanske det mest slående exemplet på hur det palestinska vardagsspråket ständigt lånar in från hebreiskan, som står i överläge gentemot palestinskan. Trots att det finns flera arabiska ord för gränskontroll är det den hebreiska termen som har naglat sig fast. Gränsen är israelisk, inte palestinsk, och på vissa platser på Västbanken har man, enligt den palestinsk-israeliska författaren Azmi Bishara, till och med börjat tala om ”staten med gränskontrollerna” när man menar Israel och ”landet med gränskontrollerna” för att beteckna Palestina. Muren är en direkt, fysisk erfarenhet för alla de tusentals som måste passera den varje dag för att komma till jobbet. Dess sofistikerade protokoll utgörs av oförutsägbara inspektioner och nedstängningar som effektivt bidrar till att avhumanisera personerna som passerar den. Machsom är en specifik mekanism där den ena sidans regler gäller och ändrar form från dag till dag.

Den israeliska författaren Shani Boianjiu skildrar sina erfarenheter av gränsdragningar i den prisbelönta boken ”Det eviga folket är inte rädda” (Natur & Kultur, 2012). Boianjiu skapar en hypnotisk bild av gränskontrollen repetativa och eskalerade förnedring. Vilken sekund som helst kan kontrollen slå över i upptrappat våld. Detta kan tyckas vara de sämsta möjliga förutsättningarna för språkligt utbyte, men språket ställer sig likgiltigt inför huruvida innehållet är en militär order eller en dikt, det antar bara färg därefter. Och det smittar lätt.

Medan ordet för gränskontroll har lånats in av palestinier som är bosatta i de ockuperade territorierna, präglas deras övriga vardagsspråk i mindre utsträckning av hebreiskt inflytande. Den andra sidan av spektrat utgörs av palestinier i Israel, de som efter 1948 bodde kvar i vad som kom att bli israeliskdominerade områden, och som idag utgör en femtedel av de israeliska medborgarna Barn som växer upp mitt emellan de två språken kan ibland formulera meningar som är till hälften på arabiska, hälften hebreiska, en förvirrande men fullt begriplig ”arabreiska”.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    **Denna sammanblandning är **inte alltid av godo. Palestinier vars modersmål influeras alltför mycket av hebreiskan har fått ett öknamn bland sina vänner från de ockuperade territorierna. De kallas ibland för ”beseder-araber”, eftersom de hela tiden använder just hebreiskans mycket användbara ord beseder, som betyder ungefär ”okej” eller ”bra”. Denna konflikt uttrycker ett klassiskt kolonialt dilemma. Hur mycket kan man anamma av majoritetskulturens språk och sedvänjor utan att förlora sin ursprungliga identitet? Språket blir en identitetsmarkör, en shibboleth. En person som säger beseder, eller för den delen ramzor (trafikljus), *mazgan *(luftkonditionering), kanyon (köpcentrum) eller *machshev *(dator), avslöjar att personen kommer från den israeliska sidan av muren och står inför en helt annan framtid än den som växer upp på den palestinska sidan.

    För personer med hebreiska som modersmål är villkoren annorlunda. Även från arabiskan finns nämligen en strid ström av låneord in till hebreiskan: på hebreiska kan man säga ahlan (hej), *sababa *(okej) och gärna strössla med yalla (skynda, kom igen) och arabiska svordomar. Det är oproblematiskt för en hebreisktalande person. En palestinier riskerar att beskyllas för att ha blivit ”judifierad” genom sitt införlivande av hebreiska, men en israel behöver aldrig riskera att bli anklagad för att ”arabifieras”. Majoritetsspråket ruskar alltid av sig sådana beskyllningar. När jag går till universitetet på morgnarna går jag från västra Jerusalem till de östra stadsdelarna. Någonstans utanför Damaskusporten övergår gatuspråket från hebreiska till arabiska. Övergången är inte knivskarp. Stannar jag till en stund hör jag hur militärpoliserna och de palestinska pojkarna ropar till varandra på båda språken. I en butik kan butiksägaren sömlöst övergå från att hälsa kunderna med as-salaamu ’alaykum för att i nästa sekund lyfta telefonen och svara shomea (”jag hör dig” på hebreiska). Om arabiska är gatans språk i de östra kvarteren är hebreiska fortfarande myndigheternas och kommersens lingua franca. Det är i dessa sammanhang som den grundläggande asymmetrin mellan språken blir tydlig. En israel kan välja att slumra sig igenom den obligatoriska arabiskundervisningen, som består av modern standardarabiska utan palestinsk dialekt vilken nyligen blev kraftigt nedskuren. Förut var det obligatoriskt att läsa arabiska från sjunde till tionde klass, nu undervisas den bara från sjunde till nionde klass. En palestinier är beroende av hebreiskan för att kunna arbeta, studera och göra sig förstådd i majoritetssamhället.

    Filmen ”Ajami” (2009) av Scandar Copti och Yaron Shani skildrar i ett antal korta berättelser i Israels fattigare förorter. Den utspelar sig nästan uteslutande i kvarteret med samma namn, som ligger i Jaffa, den arabiska delen av Tel Aviv. De palestinier som lever där rör sig obehindrat mellan arabiska och hebreiska. Men när de försöker raljera över israelerna i Tel Aviv på hebreiska förstår inte den illegalt arbetande palestiniern från Västbanken skämtet. Inte heller uppskattas skämtet av personen med en israelisk flickvän. Varje människoöde i ”Ajami” är späckat av dessa invecklingar, där språkets gränser sammanfaller med etniska och religiösa barriärer: en muslimsk man får inte gifta sig med en kristen kvinna, trots att de talar samma språk. En palestinier från Västbanken måste gömma sig i restaurangköket med disken medan en palestinier från Jaffa kan driva hela restaurangen.

    Det omöjliga mötet mellan israelisk och palestinsk kultur, mellan hebreiska och arabiska, är även kärnan i Sayed Kashuas debutroman, som i sin engelska översättning bär titeln ”Dancing Arabs” (2004, Grove Press). Boken följer en fattig arabisk pojkes uppväxt i den sömniga staden Tira, som är belägen mitt i Israel, men ändå är isolerad från resten av samhället genom att vara helt arabiskdominerad. Pojken, som saknar namn i romanen, men vars livsöde ligger nära Kashuas eget, bestämmer sig för att skaka av sig sin historia. Hans farfar dödades i kriget mot israelerna 1948 och hans far har suttit i fängelse för att ha sprängt en bomb i en skolkafeteria. Själv känner han sig för feg för att göra något. Tack vare sina flitiga studier får han ett stipendium till en judisk internatskola. Genom att härma allt som är israeliskt, framför allt genom att förfina uttalet av det hebreiska språket så att arabiskan inte längre klingar igenom, blir pojken alltmer skicklig på att passera som en del av majoritetskulturen. Långsamt upphör klasskamraternas trakasserier och busschaufförerna är inte längre misstänksamma när han stiger ombord. En ny värld öppnar sig.

    ”Dancing Arabs” har filmatiserats av Eran Riklis och premiären skulle egentligen ha invigt Jerusalems filmfestival. Med stor möda hade jag lyckats få tag på biljetter genom att krångla mig igenom de hebreiska beställningsfomulären. Men så ljuder flyglarmet igen, och när jag tittar på filmfestivalens hemsida i ett skyddat hörn av lägenheten, på behörigt avstånd från fönster som kan splittras av en eventuell chockvåg, ser jag att premiären har skjutits upp på grund av ”situationen”.

    **Den kultur som skulle **kunna bidra till förståelse får ständigt stå tillbaka för våldets företräde. Utanför faller mörkret över västra Jerusalem och kväver sakta den rosa solnedgången genom akaciaträden. Trots att det bara har gått en timme sedan flyglarmet ser jag människor dansa på gatorna till blinkande lampor och musik.

    Lorna Bartram
    är frilansskribent och student vid Al-Quds University i Jerusalem

    Annons
    Annons
    X

    Israelisk gränskontroll kontrollerar en palestinsk mans pass innan han kan fortsätta sin färd till al-Aqsa-moskén i Jerusalem.

    Foto: MAJDI MOHAMMED/AP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X