Också ett Stockholmsliv

Under strecket
Publicerad
Annons

Detta hände sig samma dag. Framåt lunch infann sig kollega B med ett uppjagat ansiktsuttryck och påtagligt hastig andhämtning. Vad hade hänt? Han hade idkat råttstädning. Källarförråden där han bor - i ett hus i Stockholms centrum - hade vänts ut och in, sorterats och kastats. Efter lång tid av råttjakt i bostadsrättsföreningens regi hade stunden nu kommit för mer drastiska åtgärder: sanering med hjälp av expertis. Tiden med gillrade råttfällor - där den för moderna stadsbor motbjudande hanteringen rationaliserats om än fördyrats genom att både råtta och fälla kastades - den tiden skulle nu vara över. Kollega B och hans grannar hade ägnat hela morgonen åt en städning som ingav ilska och äckelkänslor. Frenesin ökade antagligen vid tanken på det, för dem liksom för så många andra i Stockholm, efterlängtade målet: lyxen att äntligen få bo råttfritt.
Detta hände sig en dag nu i veckan; vi skriver 2006. Också ett Stockholmsliv...

Samma dags eftermiddag ringer en något äldre bekant. Hon hade passat barnbarn;
i den välsignat milda hösten hade hon suttit med ett gäng barnlediga föräldrar i Humlegården, samtalat och sett det uppväxande släktet i färggranna kläder leka och stoja. Plötsligt skar ett skri genom friden. Råttor! Någon hade tyckt sig se ett tiotal, själv hade hon bara sett två: Men RIKTIGA råttor, och inte var de små...
De närmade sig oblygt sandlådan med hjälp av de fallna löven som kamouflage. En av de mer djurvänliga telningarna hade tultat fram mot dem med resterna av ett äpple innan pappan i en vrålutryckning hindrat hennes färd. Det tog några minuter innan sandlådan stod öde och parkbänkarna tomma; under ilska och upprörd vämjelse skingrades man och någon åtog sig att ringa... ja, vem, vart? Parkförvaltningens råttenhet?

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons