X
Annons
X
Recension

Mig äger ingen Oborstat charmig Persbrandt

Det finns ett stycke i Åsa Linderborgs "Mig äger ingen" där hon beskriver hur hon som liten detaljstuderade sin sovande pappas smutsiga fötter. De platta fotsulorna, de spruckna gula naglarna. Hon luktar på dem, drar in den sötsura stanken. Tagen ur sitt sammanhang kan hennes ögonblicksbild säkert låta motbjudande, men i bokens kärleksfulla inramning blir den till den vackraste av kärleksskildringar.

Lika svårt som det är att citera lösryckta meningar ur Linderborgs uppväxtskildring tycks det vara att fånga mer än en dimension när boken nu blir film. Där det i romanen till och med finns poesi i de "stelnade blektunna spyorna runt den grova kökssilen" blir armodet i filmen ofta klumpigt och övertydligt. Det gestaltas av en solkig badrumsspegel och ett rufsigt flickhår, men når liksom inte längre än så. Den där 90-centimetersmadrassen utan lakan där far och dotter ligger tätt samman – som en enhet mot världen – ser på bioduken mest äcklig ut.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X