Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Myggor och tigrar Obehaglig grundton av illvilja

REVANSCH. Det finns fantastiska avsnitt i Maja Lundgrens nya roman, inte minst skildringarna av Neapel. Men boken är underligt cirkulär, ältar utan insikter och är dessutom moraliskt dubiös i sitt utpekande av namngivna fiender. Önskan att tillfoga skada blir slutintrycket av ”Myggor och tigrar”, skriver Carl- ­Johan Malmberg.

Myggor och tigrar

Författare
Genre
Övrig

Förlag: Albert Bonniers förlag

Omslaget till Maja Lundgrens Myggor och tigrar visar Perseus som just huggit huvudet av Medusa, en hjältemodig man har oskadliggjort en ond kvinna, bilden av ett rättfärdigt våld. Innanför pärmarna finns det omvända: en bok om orättfärdigt våld utövat av män mot kvinnor och en kvinna som svarar med motvåld. Lundgrens bok är en verbal krigföring på ett halvt tusen sidor riktad från författaren-berättaren mot män hon känt i kulturvärlden. De är namngivna med verkliga för- och efternamn, liksom de flesta av bokens bipersoner, män som kvinnor.

Grundscenariot är detta: Lundgren är kvinna och ensam, männen har grupptillhörighet, fast ofta hierarkisk; de förtrycker visserligen varandra inbördes men håller framför allt ihop. De är alla ute efter att kränka och knäcka starka kvinnor i allmänhet och Lundgren i synnerhet, och de lyckas med det. Det finns också någon enstaka kvinna som utövar våld mot henne, som (den också namngivna) författarinnan som förtäckt pikar Lundgren för hennes barnlöshet genom att lägga fram en blå babytröja på hennes säng.

Det undanstuckna våldet, det som jäser under ytan i den stockholmska kulturvärlden ställs mot ett annat våld, lika mycket det ett manligt prerogativ – fast ­mycket manligare, enligt författaren: våldet i hennes barndoms avgudade amerikanska gangsterfilmer, våldet i Camorrans Neapel, i vars maffiastyrda spanska kvarter hon bor och skriver under perioder. De två våldstyperna, ett småskuret och ett storslaget, speglas i titeln ”Myggor och tigrar”, ett uttryck från Vilhelm Ekelund.

Annons
X

Myggorna är de fegt stickande svenska kulturmännen, före detta älskare, chefer, kolleger till Lundgren. Tigrarna är maffiamännen; dem iakttar hon på gatan och från sin balkong, hon läser om dem, drömmer om att träffa dem. Ett möte äger också rum i bokens slutavsnitt, fast i annan och obehagligare form än vad hon önskat. Det tillhör bokens bästa avsnitt.

Men jag har sällan läst en bok som är så tvetydig i sin hållning. Maja Lundgren älskar en av myggorna, en kulturchef på en kvällstidning där hon jobbar som vikarie. Hon förförs av honom, de har en kort affär, han drar sig undan. Hon uppvaktar honom med mail, sms och telefonsamtal, ömsom vädjande, ömsom hotfulla. Och hon läser systematiskt in förtäckta budskap, tryckta på kultursidan han basar för, ibland kärleksbudskap, ibland grymma pikar, men alltid riktade till henne, bara till henne.

Samtidigt vill hon ”rädda” denne lömsking, hur och från vad förstår man aldrig. Här finns självkritik, ifrågasättande av den egna verklighetsbilden; det hör till bokens starka partier. Hon beskriver sig som projicerande och paranoid, allt försiggår i hennes hjärna. Men till sist framställer hon sig ändå som offer för en jättelik komplott, styrd av kulturchefen och hans hantlangare.

Boken och språket kränger desperat, febrig besatthet, korthuggna utrop, invektiv regerar. Besvärjelser – över skrivandet, över det egna ömkliga–grandiosa jaget, över den fientliga omvärlden – sköljer över läsaren i sjok. ”Jag är ensam. Jag är narcissist med megaloman paranoia”, skriver hon i en dagboksanteckning. I en annan talar hon om sin bok som ”en galen roman, galen, galen som jag själv.”

Det är här kvaliteten hos denna tvetydiga roman ligger, tvetydig både konstnärligt och moraliskt (jag återkommer till det). ”Myggor och tigrar” är en av dessa böcker som vill sätta likhetstecken mellan Jaget och Boken, kosta vad det kosta vill. Lundgren vill att hennes bok ska vara hennes jag, hon följer hur det formats sedan barndomen; ”jag har ibland en känsla av att ha varit med om ett trauma”, skriver hon. Bakom alltsammans anar man den uråldriga författardrömmen: att skriva för att slippa leva eller skriva för att kompensera sig för livets nederlag. Att åtminstone vara sann i språket.

Allt pendlar. Lundgren dras till våldet hos Camorran och i Gudfadernfilmerna; samtidigt säger hon sig vilja bekämpa våldsromantik. Hon talar om sig själv som galen och paranoid; samtidigt vill hon ”bara beskriva ett skeende. /.../ Mitt vittnesmål riktar sig till alla goda läsare som kan behöva få veta vad som händer bakom kulisserna i kulturvärlden”. Å ena sidan de språkligt precisa, djärva och drastiska skildringarna av det kaotiska inre, med våldsamma svängningar mellan självförhärligande och självförakt – hon ”imploderar i ynkedom”. Å andra sidan en hatisk rapportbok om kulturvärlden, den som ”bryter ner...kanske inte alla kvinnor, men de kvinnor som av en eller annan orsak betraktas som hot”.

Men denna ekvation går inte ihop. ”Myggor och tigrar”, med all sin uttryckskraft, sitt skoningslösa själutlämnande och självrannsakande, sin intressanta kombinatorik av dagbok, aforistik, besvärjande mantra, nuberättelse och forskande återblickar, denna bok blir till sist ofärdig och dubiös, inte bara som litterär skapelse, utan som moralisk handling.

Den springande punkten är här namgivandet av ”fienderna”, de lömska kulturmännen som spelat och spelar med Maja Lundgren. Det rör sig inte om några rikskändisar, men om journalister och författare med plats i offentligheten, kända i kulturvärlden. Att de namnges med för- och efternamn, beskrivs närgånget och tillskrivs allehanda sjaskigheter på erotikens och maktens domäner har givit ”Myggor och tigrar” ett kittlande förhandsrykte; det kommer säkert att bidra till bokens försäljningssiffror.

Men namngivandet – något av ett svenskt litterärt mode sedan Carina Rydbergs ”Den högsta kasten” – är viktigt för Maja Lundgren av ett annat skäl: det gör boken till en revansch för upplevda kränkningar. Det hade boken inte kunnat vara på samma sätt om Lundgren gått i den litterära bearbetningens riktning, bemödat sig om att forma fiktiva personer, låt vare på verklighetsgrund. Nu åker hon snålskjuts på kändisfaktorn, kanske av konstnärlig lättja, men nog främst för sitt revanschistiska syftes skull. Boken, inte Maja Lundgren, imploderar. En roman måste vara något mer än ett revanschistiskt utspel. Trots bokens kalejdoskopiska rikedom på iakttagelser – Neapelavsnitten är bitvis fantastiska! – underminerar namn­givandet ”Myggor och tigrar”. Den får en obehaglig grundton av illvilja.

Här finns många partier där själva tillkomsten av romanen skildras; de tillhör de intressanta, som redovisandet av samtalen med en begripligt nog tveksam förläggare. Vi får inblickar i Maja Lundgrens våndor efter de svenska och utländska framgångarna med hennes förra bok, den egenartade historiska romanen ”Pompeji”. Boken blir lika mycket roman, som roman om roman.

Slutintrycket blir ändå inte att någonting verkligen klargörs, vare sig hos läsaren eller hos Lundgren själv. Boken är underligt cirkulär, ältar utan insikter, utför en tröstlös på-stället-marsch. Är denna bok avslöjandet av yttre, objektiva skeenden eller blottläggandet av inre, paranoisk tvångslogik? Allt blir oavgjort när boken väl är slut. Den vill hon ändå sammanfatta så här: ”En anklagelseskrift? Nej, jag är kines. Det enda sättet att motverka det onda är att gå in för det goda.” Den insikten kommer i så fall 500 sidor för sent. För det är önskan att tillfoga skada, inte att nå fram till en sanning och förmedla insikt, som blir slutintrycket av ”Myggor och tigrar”.

Annons
Annons
X
Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X