Recension

Myggor och tigrarObehaglig grundton av illvilja

REVANSCH. Det finns fantastiska avsnitt i Maja Lundgrens nya roman, inte minst skildringarna av Neapel. Men boken är underligt cirkulär, ältar utan insikter och är dessutom moraliskt dubiös i sitt utpekande av namngivna fiender. Önskan att tillfoga skada blir slutintrycket av ”Myggor och tigrar”, skriver Carl- ­Johan Malmberg.

Under strecket
Publicerad
Annons

Omslaget till Maja Lundgrens Myggor och tigrar visar Perseus som just huggit huvudet av Medusa, en hjältemodig man har oskadliggjort en ond kvinna, bilden av ett rättfärdigt våld. Innanför pärmarna finns det omvända: en bok om orättfärdigt våld utövat av män mot kvinnor och en kvinna som svarar med motvåld. Lundgrens bok är en verbal krigföring på ett halvt tusen sidor riktad från författaren-berättaren mot män hon känt i kulturvärlden. De är namngivna med verkliga för- och efternamn, liksom de flesta av bokens bipersoner, män som kvinnor.

Grundscenariot är detta: Lundgren är kvinna och ensam, männen har grupptillhörighet, fast ofta hierarkisk; de förtrycker visserligen varandra inbördes men håller framför allt ihop. De är alla ute efter att kränka och knäcka starka kvinnor i allmänhet och Lundgren i synnerhet, och de lyckas med det. Det finns också någon enstaka kvinna som utövar våld mot henne, som (den också namngivna) författarinnan som förtäckt pikar Lundgren för hennes barnlöshet genom att lägga fram en blå babytröja på hennes säng.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons