Annons
X
Annons
X

Obama svagt rustad president

MYT OCH VERKLIGHET I USA Barack Obama har framställts som en folkhjälte som ska förändra USA. Men han är en skapelse för medieåldern. De som hoppas att han ska lägga om utrikespolitiken behöver inse att han är hårt uppbunden av mycket starka krafter, skriver Claes Ryn, professor i statsvetenskap, Washington DC.

Barack Obama utlovade förändring, men de medarbetare han har valt tillhör alla USA:s permanenta maktelit, skriver Claes Ryn.
Barack Obama utlovade förändring, men de medarbetare han har valt tillhör alla USA:s permanenta maktelit, skriver Claes Ryn. Foto: AP

De stora nyhetsmediernas bild av Barack Obama och president­valet har i såväl USA som Europa präglats av entusiasm snarare än kritisk distans. Obama har framställts som en idealistisk triumfator och folkhjälte som ska förändra USA.

Men önsketänkande kan leda till djup besvikelse, ja, till agg mot den som idoliserats. Det borde beaktas att det kanske mest anmärkningsvärda med presidentvalet, förutom att USA valde sin förste förment svarta president, var att Obamas seger inte var större.

Fastän många inte vill höra på det örat är hans kvalifikationer för presidentposten svaga. Hans möjligheter att handla självständigt är dessutom starkt begränsade.

Annons
X

De amerikanska väljarna bestraffar under ekonomiskt dåliga tider rutinmässigt det parti som sitter i Vita huset. Redan före den stora finanskrisen var ekonomin dålig och prognoserna ännu värre. Det rådde djupt missnöje med George W Bush.

Obama hade mer pengar för sin kampanj än någon tidigare presidentkandidat. Hans motståndare John McCain hade hankat sig fram till nomineringen och vunnit bara därför att hans parti saknade en självklar banerförare.

I
**nom stora delar av sitt parti sågs McCain med stor skepsis eller motvilja, och detta motstånd upphörde bara delvis efter nomineringen. Hans ålder försvagade också hans kandidatur .
**
Om Obama hade väckt samma beundran bland väljarna som i medierna, borde opinionsundersökningarna från början ha pekat på en väldig demokratisk seger. De visade istället länge att valutgången var osäker.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Obama mötte motstånd bland demokrater såväl som republikaner. Det var Hillary Clinton som i de demokratiska primärvalen fick de flesta rösterna.

    McCain var inte den ende som hade svårt att uppamma ett brett och djupgående stöd. Bristen på entusiasm framgick av att amerikanarna i år var påfallande obenägna att sätta upp valplakat på sina gräsmattor och kring vägarna och att klistra namnet på sin presidentkandidat på bilen.

    Men så kom finansmarknadens kollaps. Demokraterna hade fått segern serverad på silverbricka. Ändå blev Obamas segermarginal i elektorsröster mindre än Bill Clintons 1992 och 1996; detta trots att hans kampanj skötts skickligt och fått massor av nya svarta att registrera sig för att rösta.

    Obama kom inte ens i närheten av en jordskredsseger i stil med Lyndon Johnsons 1964, Richard Nixons 1972 eller Ronald Reagans 1980 och 1984. Det jätte­–l­ika övertag som aviserats bland ungdomar uteblev.

    Obamas kampanj bars upp av hänförelse bland många, men när hans supportrar tillfrågades om var han stod i sakfrågorna visade sig flertalet ha mycket vaga aningar.

    Han stod för ”förändring”, men förändring i vilken riktning? Inte minst unga läste helt enkelt in sina egna förhoppningar i Obamas utstuderat diffusa retorik.

    Obama är i stor utsträckning en skapelse för medieåldern. Han var dessförinnan en produkt av en mäktig politisk maskin i Chicago, som för övrigt är ökänd för sin korruption.

    Det vore orealistiskt att av Obama vänta sig stor självständighet. Risken är tvärt om avsevärd att han blir ett instrument för andra att spela på.

    Han utlovade förändring, men bland dem han nu väljer till medarbetare och till kabinettet dominerar helt medlemmar av USA:s permanenta maktelit, inklusive veteraner från Clintonadministrationen.

    Listan på utrikespolitiska utnämningar, toppad av Hillary Clinton och den nuvarande försvarsministern Robert Gates, kunde tolkas som ett uttryck för pragmatism men illustrerar främst Obamas brist på handlingsutrymme.

    Obama står i mycket stor skuld till en inre krets av ekonomiska stödjare, särskilt Penny Pritzker, en representant för den internationella storfinansen.

    Att hon inte utnämndes till handelsminister, vilket var på tal, berodde sannolikt till stor del på oro för vad som kunde komma fram under senatens granskning av hennes nominering.

    De som hoppas att Obama ska lägga om den amerikanska utrikespolitiken, särskilt i Mellanöstern, behöver inse att han är hårt uppbunden av ekonomiskt, politiskt och medialt synnerligen starka krafter. De neokonservativa är väl representerade också i hans parti.

    Det är i hög grad relevant att Obama är svagt rustad för presidentposten. Han har aldrig varit chef för något av betydelse, har bara en viss erfarenhet som ”lagstiftare”.

    I hans nära förflutna finns också komprometterande samröre med politiska radikaler och skumma finansiärer, förhållanden som på grund av de stora nyhetsmediernas beskyddande hållning under valet ännu inte blivit genomlysta men som kan orsaka honom bryderi i framtiden.

    Kontrasten mellan myt och verklighet är stor.

    CLAES RYN, professor i statsvetenskap vid the Catholic University of America i Washington DC. Ryn kommenterar ofta amerikansk politik i svensk radio och tv.

    Annons
    Annons
    X

    Barack Obama utlovade förändring, men de medarbetare han har valt tillhör alla USA:s permanenta maktelit, skriver Claes Ryn.

    Foto: AP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X