Annons
X
Annons
X
Kultur
Krönika

Daniel Sandström: Obama kan aldrig bli en Zadie Smith

USA:s president Barack Obama under ett tal på onsdagen.
USA:s president Barack Obama under ett tal på onsdagen. Foto: AP PHOTO/JACQUELYN MARTIN

Nyheten att Barack Obama dumpade Putin och i stället valde att åka till Sverige väckte reaktioner som om en hyllad rockstjärna hade aviserat ett oväntat besök. Obama till Sverige! När släpps biljetterna?

I USA var glädjen inte lika påtaglig. Det faktum att Obama nobbade Putin på grund av Edward Snowden resulterade i flera bittra kommentarer. Obama kan sura över Snowden, sade man, men han var inte beredd att konfrontera Putin för Rysslands usla hantering av homosexuellas rättigheter.

Och Kenneth Roth, chef för människorättsorganisationen Human Rights Watch, påminde på Twitter om att Obama under sin tid som senator aktivt arbetat för att minska säkerhetstjänstens möjligheter till övervakning. Men: ”Vad hände när han blev president?”

Annons
X

Ja, vad hände? Besvikelsen över president Obamas till synes bristande engagemang i frågor som rör mänskliga rättigheter är påtaglig bland USA:s intellektuella. Och störst är besvikelsen hos författarna.

Det är inte så konstigt. Sällan har författarkåren ställt upp så helhjärtat bakom en presidentkandidat som de gjorde med Obama. Visserligen är författare av hävd närmare demokraterna än republikanerna, men här handlade stödet om något annat. Obama var ju en av dem; en hyllad författare och en intelligent läsare.

I februari skrev Teju Cole, författare till den fina romanen ”Öppen stad” som kommer på svenska nu i höst, en uppmärksammad artikel i The New Yorker om Obama. ”En läsares krig” handlade om glappet mellan den Obama som skriver och läser – Derek Walcott! Philip Roth! Toni Morrison! – och den Obama som nu i egenskap av president fattar beslut om att låta drönare släppa bomber som mycket väl kan döda oskyldiga människor.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    ”Det gjorde mig upprymd att presidentens trave med böcker på nattduksbordet kunde likna min egen”, skrev Teju Cole. Men i ljuset av drönarattackerna hade bilden av humanisten Obama bleknat. Och för att illustrera den absurda och slumpmässiga död som följer med drönarna skrev Teju Cole en ny inledning på Franz Kafkas ”Processen”: ”Någon måste ha förtalat Josef K, för en morgon, utan att han gjort något ont, blev han dödad av en drönarattack.” Fiktionen har blivit verklighet.

    Ett annat exempel:
    när jag intervjuade Zadie Smith för ett par veckor sedan var just Obama ett känsligt ämne. 2008 skrev Zadie Smith en essä, ”Speaking in tongues”, som innehöll en uppskattande analys av Obamas hyllade bok ”Min far hade en dröm”. Hennes förhoppning var då att en författare som med så perfekt gehör kunde återge så många röster, och så ledigt röra sig mellan olika kulturer, som president skulle kunna säga ”Jag älskar mitt land” och samtidigt erkänna, med en annan röst, ”men det är ett land som alla andra”.

    Det var då. Nu ska Zadie Smiths nästa roman handla om drönarna (ett utdrag med den talande titeln ”Meet the president! ”
    kan läsas i nya numret av The New Yorker). Och omdömet om dagens Obama lyder: ”En man mer lämpad att bli författare än politiker”.

    Obamas retorik som presidentkandidat var så trovärdig att författarna glömde något de egentligen vet: att politisk maktutövning och konstnärligt arbete oftast är oförenliga verksamheter. Det innebär förstås inte att de två sfärerna saknar dragningskraft på varandra – minns bara P O Enquists redovisning i den självbiografiska ”Ett annat liv” av sitt samarbete med Olof Palme – men det finns en grundläggande konflikt mellan politisk makt och konstnärlig frihet som inte går att lösa. Som måste vara olöslig.

    För ett ögonblick tycktes Barack Obama kunna upphäva den konflikten: här kom en man som verkade äga både den intellektuella friheten och den politiska makten. Men ju mer makt man har, desto mindre fri är man som regel. Dagens Barack Obama, eller en Fredrik Reinfeldt för den delen, har få möjligheter att säga vad han verkligen tänker och tycker. Ämbetet kräver vissa repliker och beslut, förbjuder andra. Realpolitiken dikterar manöverutrymmet.

    En författare kan i sin tur klaga över bristen på makt och politiskt inflytande. Men denna formella maktlöshet ger ordet och tanken en nödvändig frihet och möjliggör indirekt en annan form av makt. Teju Cole och Zadie Smith kan skriva vad som helst, och det enda krav som vi kan ställa på dem är att de ska använda denna frihet.

    Talande nog heter Zadie Smiths essäsamling där texten om Obama ingår ”Changing my mind”. Den flexibiliteten är nödvändig för en intellektuell, men för en president skulle den vara politiskt självmord. Visst är det ironiskt: den Barack Obama som besöker Sverige i början av september kan visserligen titulera sig ”leader of the free world”, men särskilt fri är han inte.

    Annons
    Annons
    X

    USA:s president Barack Obama under ett tal på onsdagen.

    Foto: AP PHOTO/JACQUELYN MARTIN Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X