Annons
X
Annons
X

ÖB pekar ut fördelar med svenskt Natomedlemskap

SvD AVSLÖJAR: Sveriges två högsta militärer – ÖB Micael Bydén och Högkvarterets chef Dennis Gyllensporre – pekar i ett underlag till regeringen inför nästa försvarsbeslut på fördelarna med ”traktatsbundna försvarsförpliktelser” – alltså det som finns i Nato, men som det militärt alliansfria Sverige helt saknar i dag.

Det skärpta säkerhetsläget
Överbefälshavaren Micael Bydén.
Överbefälshavaren Micael Bydén. Foto: Tomas Oneborg

– Nato är ett exempel på ett traktatsbundet multilateralt samarbete, säger konteramiral Jonas Haggren vid Högkvarteret i en uppföljande kommentar till SvD om vad Försvarsmaktens två högsta militära befattningshavare syftar på i underlaget till regeringen.

Försvarets budgetunderlag för 2018, som presenterades för två veckor sedan, visade på stora underskott i försvarsekonomin.

Den nu aktuella handlingen lämnades in dagen efter utan att väcka samma uppmärksamhet. Här redogör försvarsledningen på regeringens uppdrag för ”internationella försvars- och säkerhetspolitiska förhållanden som bedöms vara relevanta” inför nästa försvarspolitiska inriktningsbeslut.

Annons
X

Dokumentet har nu sekretessprövats av försvarsdepartementet och lämnats ut på SvD:s begäran.

Den svenska säkerhetspolitiken definieras av den militära alliansfriheten och ger i sin nuvarande utformning inget utrymme för försvarsförbund, militära pakter eller ”traktatsbundna försvarsförpliktelser” som det uttrycks i Försvarsmaktens underlag. Istället är grunden partnerskapet med Nato och bilaterala samarbeten med USA och Storbritannien.

Sverige har också antagit en ensidig deklaration om att inte förhålla sig passivt om en konflikt drabbar ett land i Norden eller inom EU. Artikel 42.7 i EU:s fördrag betyder en skyldighet att ge stöd och bistånd vid ett angrepp. Men inget av detta innebär några traktatsbundna förpliktelser, vare sig bilateralt med något enskilt land eller kollektivt som i Nato, om militärt stöd i händelse av ett angrepp.

Regeringen avser inte att förändra den svenska säkerhetspolitiska linjen.

Foto: Tomas Oneborg

I september 2016 konstaterade en utredning, tillsatt av regeringen, att det inte finns några hinder i regeringsformen för Sverige att agera gemensamt militärt med andra stater vid ett angrepp.

Samtidigt har både statsminister Stefan Löfven och försvarsminister Peter Hultqvist, med hänvisning till den militära alliansfriheten, avvisat att det utökade samarbetet med Finland ska utvecklas till ett försvarsförbund, lika kategoriskt som svenskt medlemskap i Nato.

– Regeringen avser inte att förändra den svenska säkerhetspolitiska linjen, svarade Hultqvist på en fråga i riksdagen om ett eventuellt svensk-finskt försvarsförbund.

Sverige har heller ingen gemensam försvarsplanering med vare sig Nato eller något annat land. I betänkandet ”Säkerhet i en ny tid” konstaterar utredaren Krister Bringéus att det innebär ett ”planeringsmässigt mörkerland” och att eventuellt militärt stöd måste ”improviseras” och att det i sin tur skulle ge en angripare ”operativa fördelar”.

Chef för ledningsstaben Dennis Gyllensporre och försvarsminister Peter Hultqvist. Foto: Tomas Oneborg

I underlaget till regeringen som SvD nu kan avslöja redovisas bland annat för- och nackdelar med militära samarbeten på olika nivåer. Flertalet känns igen från Sveriges partnerskap med Nato och bilaterala försvarsavtal med till exempel USA och Storbritannien.

Samarbeten torde i allmänhet vara mer trovärdiga om de grundar sig på traktatsbundna försvarsförpliktelser.

Men det förs också ett utförligt resonemang om operativa militära samarbeten inklusive ”gemensam försvarsplanering”.

Sveriges två högsta militärer – ÖB Micael Bydén och Högkvarterets chef Dennis Gyllensporre – konstaterar att ”traktatsbundna, ömsesidiga försvarsförpliktelser” ger tillgång till ”andra parters militära förmåga” samt ”en skyldighet att lämna stöd till andra parter”, alltså enligt samma principer som i Natos fördrag och artikel 5 om ömsesidiga kollektiva försvarsgarantier i krig.

Bydén och Gyllensporre sammanfattar:

”Den viktigaste faktorn för operativa samarbeten, oavsett om de är bi- eller multilaterala, är dock hur trovärdiga de är.

De avgörande frågorna för trovärdigheten är vilken faktisk militär förmåga som finns i samarbetet, hur troligt det är att denna ställs till förfogande, och hur snabbt detta sker. Endast ett samarbete som en potentiell angripare bedömer som trovärdigt bidrar till tröskeleffekten.

Osäkerheten i det internationella systemet gör att inga samarbeten med automatik bör ses som trovärdiga eller stabila. Samarbeten torde i allmänhet vara mer trovärdiga om de grundar sig på traktatsbundna försvarsförpliktelser”.

Konteramiral Jonas Haggren är chef för Högkvarterets inriktningsavdelning och har varit med och arbetat fram underlaget.

– Det är regeringen som beslutar om vilka samarbeten som ska genomföras, säger Haggren till SvD och konstaterar att Nato är ett exempel på ett traktatsbundet samarbete.

Philip Simon säger att det hela grundar sig i ett missuppfattande från medias sida. Han menar att den svenska försvarsmakten inte vill de ett framtida Nato-medlemskap.

– Nej, det är er tolkning, säger Philip Simon.

Annons

Överbefälshavaren Micael Bydén.

Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 3
Foto: Tomas Oneborg Bild 2 av 3

Chef för ledningsstaben Dennis Gyllensporre och försvarsminister Peter Hultqvist.

Foto: Tomas Oneborg Bild 3 av 3
Annons
X
Annons
X