Annons

Oavsett hudfärg kan vi sörja tillsammans

Begravningen för George Floyd i Houston Texas, 9 juni.
Begravningen för George Floyd i Houston Texas, 9 juni. Foto: Godofredo Vasquez/TT

KULTURDEBATT| Varför skulle vi inte kunna sörja tillsammans med vänner av annan könsidentitet eller hudfärg? Den frågan ställer Fredrik Ekelund/Marisol M i en text om hur tillhörighet kan stärka – men också användas för att utesluta.

Under strecket
Publicerad

En anhörig till Georg Floyd står upp under hans begravning.

Foto: Godofredo A. Vasquez/TT

Yahya Hassan.

Foto: Ida Guldbaek Arentsen/TT

En transperson mördades 2015 i Bergsjön i Göteborg.

Foto: Anders Deros/TT

För några år sedan när jag levde i paniken över att ha upptäckt min transidentitet, flydde jag så ofta jag kunde över sundet, till Köpenhamn. I Byen vågade jag röra mig på ett annat vis och det var också där jag hittade andra som var som jag. Jag gick med i TiD (Transpersoner i Danmark) och mötena med danska transväninnor hjälpte mig att hitta rätt, glädjen över att få vara enbart med sådana som var som jag hjälpte till att förlösa mig; diskussioner, middagar och gemensam utgång, allt hjälpte till att stärka mig i min nya identitet.

Jag tänker på det nu, identitetens betydelse, när Black lives matter-rörelsen skakar om USA och svallvågorna därifrån når länder som Sverige och Frankrike. Det finns något vackert, universalistiskt i appellen Black lives matter, genom dess underförstådda too. Att vi är bröder och systrar hur vi än ser ut och att varje gång det budet bryts, som i mordet på George Floyd, då måste vi gå man ur huse, alla, och protestera, ty ett flagrant angrepp på en minoritet är ett angrepp på alla. I ett samhälle där de universella värdena är grunden, vill säga. Det underförstådda i Black lives matter är ju inte more, tanken att ett svart liv skulle vara mer värt än en vitt.

Annons
Annons
Annons