Pojkarna”Bästa tonårsskildringen sedan Fucking Åmål”

Tuva Jagell som Kim, Wilma Holmèn som Bella och Louise Nyvall som Momo.
Tuva Jagell som Kim, Wilma Holmèn som Bella och Louise Nyvall som Momo. Foto: Folkets Bio

"Pojkarna" är inte längre bara en av de allra bästa ungdomsböckerna. I Alexandra-Therese Keinings händer har den Augustprisade romanen förvandlats till den bästa tonårsskildringen sedan "Fucking Åmål", skriver SvD:s Erika Hallhagen.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Emrik Öhlander (tv) som Kim, Vilgot Ostwald Westerlund (th) som Bella (aka "Mackan") och Alexander Gustavsson som Momo.

Emrik Öhlander (tv) som Kim, Vilgot Ostwald Westerlund (th) som Bella (aka "Mackan") och Alexander Gustavsson som Momo.

Foto: Folkets Bio
Kim som flicka....

Kim som flicka....

Foto: Folkets Bio
.... och som pojke.

.... och som pojke.

Foto: Folkets Bio
Annons

Elden flammar ur rostiga korgar på betonggolvet. Några kids sitter på en madrass och röker på, andra dricker folköl, hånglar eller skejtar. På papperet låter det som en typisk bild av en lite farligare fest. En sådan där som bara finns på film och som lätt kan förta all trovärdighet. Men i Alexandra-Therese Keinings filmatisering av Jessica Schiefauers ”Pojkarna” känns det inte krystat att 14-åringarna har byggt upp en egen version av Paris katakomber i en övergiven industrilokal i Göteborgstrakten. I stället lyckas regissören, som också skrivit manus, både att överföra bokens flört med det magiska till vita duken, men också göra en av de mest realistiska ungdomsskildringarna sedan "Fucking Åmål".

Kim, Bella och Momo lever ett högst alldagligt högstadieliv. Föräldrarna är perifera skuggfigurer, vänskapen allt och trakasserierna från skolans killar är något de tvingas lära sig hantera. En dag går mobben ett steg längre och sliter av Bella hennes tröja, klär av henne där på skolgården. De tre vännerna sluter en pakt i Bellas trädgård. Momo har sytt mantellika kostymer och målat masker. Även i biosalongen kan man förnimma lättnadskänslan i att få ikläda sig ett plagg som gör en fri från omvärldens blickar – könlös. I boken har de djurdräkter, Bellas tubsockar korvar sig av gorillakostymen, men en sådan syn hade på filmduken förtagit både magin och den upphöjda realismen. Karin Dreijers soloprojekt Fever Ray hörs i bakgrunden, kameran tycks filma genom samma filter som i Ester Martin Bergsmarks ”Pojktanten” eller Mia Engbergs ”Belleville baby”. Omgivningen och naturen är nära, replikerna okonstlade och flickornas lek med könsidentitet är lätt att ta till sig.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons