Annons

Per Klingberg:Svenska skräcken har rötter i 1600-talet

Skräckens tid är nu. Men den är inget modernt fenomen i svensk litteratur. I första delen av ”Svensk skräcklitteratur” sammanfattar Mattias Fyhr den litterära skräcktraditionen från medeltiden fram till mitten av 1800-talet.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Foto: Alamy Bild 1 av 2

Skräckinjagande: Urban Hjärne (1641–1724), Erik Johan Stagnelius (1793–1823) och Aurora Ljungstedt (1821–1908).

Bild 2 av 2
Foto: Alamy Bild 1 av 1
Foto: Alamy

Skräckens tid är nu. Blodiga och blodisande ­berättelser har i och för sig alltid beledsagat den mänskliga kulturen, men skräckgenren har, i likhet med andra fantastiska genrer som fantasy och science fiction, på sistone gått från att vara ett företrädesvis subkulturellt fenomen till att inta en mer framskjuten plats. Den kolsvarta zombiesåpan ”The walking dead” är en något osannolik framgångssaga, som kunnat gå från tecknad serie till långkörande tv-serie och sofistikerat dataspel utan att komp­romissa nämnvärt med den dystopiska tematik eller de ­explicita våldsskildringar som är originalets kännetecken. Under hösten kommer två påkostade Stephen King-filmatiseringar att gå upp på biograferna och lagom till Halloween har operan ”Dracula”, baserad på Bram Stokers roman, urpremiär på Kungliga Operan. Exemplen på att skräckgenren på senare tid har fått ett markant uppsving kunde lätt mångfaldigas.

Annons
Annons
Annons