X
Annons
X

Nyman på nya äventyr

Det är 50 år sedan Lena Nyman debuterade som barnskådespelerska. Sedan dess har scenen har varit hennes dagis, skola - och liv. Nu går hon under jord för att spela "solstråle" i en Kristina Lugn-monolog. Därefter väntar Kungliga Operan. Privat lever hon ensam. Och trivs med det. - Jag har aldrig varit så trakterad av äktenskap. Ska jag leva ihop med någon, då föredrar jag nog en hund. Text: Karin Thunberg Foto: Dan Hansson

Det är ännu ett tag till premiären. I en källare på Brunnsgatan sitter två dämpade solstrålar, som påstår att de efter en lång dags repetition drabbats av koloxidförgiftning. Eller åtminstone gäspsjukan. Det omskrivna ventilationssystemet på Teater Brunnsgatan Fyra, det som krävdes för att teatern inte skulle få spelförbud, brummar i taket och Kristina Lugn säger att det drar Stureplans alla avgaser rakt ner i hennes lokaler. Experterna som installerat systemet säger att det fungerat utmärkt.
Lena Nyman säger ingenting. Efter ett tag säger hon att hon är less på intervjuer. I 40 år har hon hållit på att prata om sig själv, det finns en gräns.
– Du får inte bli ledsen men jag tycker, faktiskt, att det är sketa-tråkigt.
Tålmodigt väntar jag tills hon fått i sig en hamburgare och ett stort glas mjölk, ekologisk röd-mjölk. Sedan talar vi om Kristina Lugn, hon som just försvann uppför trappan. "Två solstrålar på nya äventyr" heter monologen som hon skrivit till Lena Nyman, med premiär nästa vecka. På affischen utanför teatern sitter solstrålarna på en Harley Davidson-motorcykel klädda i skinnpajer. Elisabeth Ohlson har tagit bilden. Där finns inte en antydan till smilgropar.
I begreppet solstråle ingår vanligtvis något käckt och sprittande, som brukar avta med åren. Lena Nyman tänker på Ture Nermans Solstickepojke på tändsticksaskarna. Och på Sickan Carlsson i 50-talets filmer.
– Kristina och jag blev förälskade i själva ordet.

Spelar ni solstrålar i föreställningen?
– Nä, man kan inte säga att vi är några hejdundrande glada solstrålar. Dessutom är det en monolog, det är bara jag som pratar. Kristina är med på scen, som författare. Mer ska jag nog inte avslöja.
De hade talat länge om att arbeta tillsammans. När det blev bestämt minns inte Lena Nyman. Hon säger att hon har dåligt minne, mycket dåligt minne. Men hon kommer ihåg att beslutet togs före sommaren och att de sedan skulle ses, hela tiden, för att diskutera texten. Det blev aldrig av. Båda var övertygade om att det ändå skulle fixa sig. Nu ringer hennes väckarklocka 06.00 varje morgon. Hon brukar ställa om den till 07.00, sedan är det råplugg som gäller. För textläxan är svår, riktigt svår.
– Kristina Lugn är en jävel på att skriva, hon har ett fantastiskt språk där orden liksom stiger fram och det känns som om man upptäcker dem för första gången. Samtidigt är texten full av associationer som inte är helt lätt att följa. Eller komma ihåg.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X