Annons
X
Annons
X

Nygammalt – all ”samtidskonst” är inte samtida

I dag när allt är tillåtet inom konsten ställs vi inför en relativisering som liknar postmodernismens för några decennier sedan. Den medför en historielöshet som gör att marknaden nöjer sig med lättkonsumerat måleri..

Nicole Eisenman, ”Beer Garden with Ash”, 2009 i utställningen ”Painting 2.0”.
Nicole Eisenman, ”Beer Garden with Ash”, 2009 i utställningen ”Painting 2.0”. Foto: Galerie Barbara Weiss/Museum Brandhorst

Minns ni ”Nygammalt”? Programmet där Bosse Larsson under sjuttio- och åttiotalen blandade mellan vad som skulle vara ny och gammal musik. Mina föräldrar kunde aldrig förstå varför denna perfekta generationsbrygga inte tilltalade mig. Men när Ebba Grön samtidigt spelade på Rågsvedsgården framstod inte mixen av folk- och dansbandsmusik som särdeles progressiv. För tonåringen kunde programmet lika gärna ha hetat ”urgammalt”. 

I dag är det inte lika enkelt att skilja ”gammalt” och ”nytt” åt. Postmodernismen lärde oss att alla historiska narrativ är konstruktioner och föreställningen om att saker kan läggas bakom oss i utvecklingens namn avfärdades som naiv modernistisk framstegstro. Det är på många vis ett paradoxalt tidevarv vi lever i. Samtidigt som det proklameras att den tekniska utvecklingen bara kommer att gå ännu fortare, står vi på ett annat plan still, fångade i samtiden och dess kulturella uttryck ”samtidskonsten”.

Fast riktigt så enkelt är det såklart inte. Alla nu verksamma konstnärskap tillhör inte samtidskonsten. Den konstnär som lyckas förstå sitt eget sammanhang och vet vilka kollegor hen ska stå i dialog med kan bättre argumentera för sin relevans. Frågan är dock vilken historieskrivning som är den relevanta. De är ju, enligt ovan, alla konstruktioner.

Annons
X

Frågan om historisk ”relevans” har aktualiserats under de senaste åren, inte minst vad gäller måleriet. Denna konstform var länge synonym med bildkonstens frontlinje men har under de senaste årtiondena allt mer ifrågasatts. Vad nytt kan överhuvudtaget göras inom måleriet idag, har man undrat? Vad kan något som bara syftar till att skapa unika objekt för en marknad sägas oss i denna digitala era då allt är multiplicerbart och distribuerbart i oändlighet, har man också frågat.

Foto: Galleri Andersson/Sandström

Här går det att följa några (strids)linjer. En handlar just om det postmoderna uppbrottet för några decennier sedan. Om allting går, så går det att måla kraftfullt och föreställande också menade vissa och vi fick begrepp som Die neuen Wilden i Tyskland dit den Sverigeaktuelle Georg Baselitz räknades. Andra bekämpade denna nihilistiska syn på historien. Om måleriet ska ha någon relevans måste den förhålla sig till konstens position just nu, menade man och lyfte fram konstnärer som arbetade i en abstrakt och minimalistisk tradition i det som ibland kallades för ”måleriets slutspel”. Bland dessa finner vi konstnärer som på olika vis utmanar måleriets gränser, som när amerikanske Wade Guyton gör målningar med en printer eller som när Katrin Westman rullar sina pannåer och fixerar dem så med spännband på galleri Andersson/Sandström.

Denna senare linje har länge omhuldats i samtidskonsten, men på senare tid har den mött ett nytt slags motstånd. Problemet med den abstrakta konstens slutspel, heter det bland annat, är att det är allt för bunden vid en modernistisk utvecklingsidé. Dessutom har den gjort oss blinda för det som skett i andra sammanhang. Exempelvis har man helt missförstått och uteslutit viktiga konstnärer som Lee Lozano. Systemet har inte kunnat härbärgera hennes konstnärskap eftersom hon obehindrat blandat abstrakt måleri med föreställande ofta erotiska, motiv.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Så argumenteras det på den stora utställningen ”Painting 2.0” på Museum Brandhorst i München som jag recenserade tidigare i år. Ambitionen var att åter vidga möjligheternas fält och det föreställande måleriet lyftes fram. Konst kan göra helt andra saker än att kämpa med ett smalt utsnitt av sin historia, hette det. Den kan ingå i olika nätverk. Den kan överskrida sig själv och bli en del av en performance, som hos Jutta Koether. Den kan hybridiseras i det oändliga.

    Här blåstes det plötsligt in frisk luft i systemet, och vi fick nya skäl till att fundera över vilka konstnärskap som har varit ”centrala”. En fråga som vi aldrig kan bli färdiga med. Med tiden nås nya/andra insikter som gör att vi måste problematisera den grund vi bygger på. I bästa fall får vi också ökad, självmedvetenhet.

    Samtidigt är det lätt att se att relativiseringen kan utnyttjas av helt andra agendor. Precis som under postmodernismen riskerar vi att ställas inför en ny ohistorisk syn på måleriet vilken ger marknaden carte blanche till att nöja sig med det lättkonsumerade.

    Det är uppenbart att skiljelinjen inte går mellan föreställande och abstrakt; det har den väl kanske aldrig gjort. Men frågan om konstens historiska – och samtida – relevans är inte överspelad. Utan självkritisk reflektion blir nya konstnärlig vändningar inte alls så nya. Istället ställs vi inför något lite lagom nygammalt.

    Annons
    Annons
    X

    Nicole Eisenman, ”Beer Garden with Ash”, 2009 i utställningen ”Painting 2.0”.

    Foto: Galerie Barbara Weiss/Museum Brandhorst Bild 1 av 2
    Foto: Galleri Andersson/Sandström Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X