Annons
X
Annons
X

Nyanserna saknas i kritiken mot kyrkan

Svenska kyrkans stift arbetar för nolltolerans mot sexuella övergrepp. Den kritik som har framförts på Brännpunkt och på annat håll blir till en folkets domstol, där nyanserna saknas, skriver biskop Ragnar Persenius i en replik.

Foto: ANDERS WIKLUND/TT

REPLIK | SVENSKA KYRKAN

Samtidigt får vi inte glömma att inom sexuella övergrepp ryms sexuellt ofredande, utnyttjande och våldtäkt. Och de kan vara av olika slag.
Ragnar Persenius

Allt är inte vad det ser ut att vara, men ibland är det. På Brännpunkt 4/4 tar Ewa Lindqvist Hotz och Helle Klein i så att många nyanser försvinner i deras personliga dom över det arbete som Svenska kyrkans stift bedriver för nolltolerans mot sexuella övergrepp. Tar man del av folkets domstol i sociala medier finns bara svart och vitt utan barmhärtighet, alltför ofta med ytliga kunskaper om enskilda fall.

I debatten om prästen i Visby stift yttrar sig främst företrädare för Svenska kyrkan varav flera är personligt indragna i ärendet. Det gäller bland annat för min pensionerade biskopskollega Lennart Koskinen som uttalat sig på ett märkligt sätt i tidningarna på Gotland. Han är jävig och ansvarig för hur ärendet inleddes för sju år sedan på ett sätt som inte är rättssäkert och negativt påverkar behandlingen nu.

Annons
X

Koskinen gav prästen alternativet att endera själv begära att få lämna prästuppdraget eller att domkapitlet fattade beslutet. Han säger sig ha gjort det av omsorg om de drabbade och redovisar gamla samtal som han fört. Det är i sig anmärkningsvärt. Hans agerande vid den tidpunkten innebar att en allsidig utredning inte gjordes, att domkapitlet med en lagfaren domare som ledamot inte fick ta ställning till underlaget och fatta beslut samt att grunderna för prästens avgång inte finns dokumenterade.

Vi ska inte agera så att intrycket ges att vi gömmer undan övergrepp och döljer att en präst betett sig olämpligt. Det är också nödvändigt för de utsatta att sådant prövas allsidigt och inte bara av en biskop.

En anledning till min kritik av Lennart Koskinen är att jag finner det anmärkningsvärt att han med sin inblandning och kunskaper i ärendet inte hördes av domkapitlet eller själv kontaktade det. Istället dömer han i efterhand i Gotlands Allehanda ut beslutet som ”bisarrt”. Ewa Lindqvist Hotz och Helle Klein tycks veta hur det ligger till och skriver: ”Koskinen uppger att han inte blivit kontaktad i ärendet alls under det senaste året och att han blev chockad när han fick höra om nyheten i medierna.” Det har jag också fått höra från honom. Så jag ställde frågan: har Lennart Koskinen skriftligt eller muntligt vittnat i ärendet? Svaret blev: Ja, skriftligt, på domkapitlets uppmaning.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Sanningen är viktig, nyanserna likaså. Det finns ett annat tydligt exempel i artikeln, som hänvisar till att flera fall nämnts i medierna de senaste veckorna om ”hur flera präster som begått sexuella övergrepp mot barn fått fortsatt förtroende”. Ett av de tre exemplen kommer från det stift där jag är ­biskop: ”I Uppsala stift får en man som dömts för sexuellt ofredande av sina konfirmander åter praktisera som präst.” En korrekt text lyder snarare:

    ”I Uppsala stift får en ung vuxen ungdomsledare – som för flera år sedan dömts för sexuellt ofredande efter att ha skickat sex-sms till ungdomar – praktisera som prästkandidat.” Nolltolerans råder i Uppsala stift när det gäller sexuella övergrepp. Det är avgörande när jag tar ställning till om någon kan vigas till präst. Mer kan jag inte säga av sekretessskäl. 

    Jag vet inte om underlaget i Visby domkapitel håller, inte heller om beslutet är rätt. Jag delar Ewa Lindqvist Hotz och Helle Kleins uppfattning att det ska mycket till för att en präst ska återfå behörigheten som präst efter att tidigare begått sexuella övergrepp. Risken för återfall är mycket stor, trots att det finns vissa behandlingsmetoder. Samtidigt får vi inte glömma att inom sexuella övergrepp ryms sexuellt ofredande, utnyttjande och våldtäkt. Och de kan vara av olika slag. I kyrkan har vi dessutom varit striktare än lagen kräver, exempelvis när en präst missbrukar sin förtroendeställning eller inleder en sexuell relation med den som söker prästen för själavård.

    Domkapitlen har i flera fall tagit ifrån präster deras behörighet eftersom utredningarna varit graverande, trots att åtal inte kunnat väckas. Vi har i varje stift kontaktpersoner för arbetet mot sexuella övergrepp. De ska odelat stå på de utsattas sida och självfallet inte delta i beslut i sådana ärenden.

    Jag delar Ewa Lindqvist Hotz och Helle Kleins engagemang. Vi måste göra allt för att skydda människors sexuella integritet i kyrkans sammanhang. I en episkopal kyrka som vår hör dock tillsynen över präster och diakoner till stiften med dess biskopar och domkapitel. Det finns flera goda skäl till det. Däremot anser jag att nuvarande rättsordning i kyrkan kan behöva en genomlysning. Särskilt borde det prövas om fler kan få överklaga vissa domkapitelsbeslut. Jävsfrågorna är också viktiga att belysa. Ytterst handlar det om trygghet för de mest utsatta, särskilt barn och ungdomar. Det är vi överens om liksom om nolltoleransen mot sexuella övergrepp.

    RAGNAR PERSENIUS

    biskop i Uppsala stift

    Annons
    Annons
    X
    Foto: ANDERS WIKLUND/TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X