Annons

Jeana Jarlsbo:Nya vyer över vitterhetens vampyrer

Går det att skriva något helt originellt? Plagiat har ofta förekommit i litteraturhistorien, och har med tiden gett upphov till ett eget forskningsfält. En ny bok av Hélène Maurel-Indart tar sig an de svårdefinierade skillnaderna mellan textstöld och litterära influenser.

Under strecket
Publicerad

I höstas uppstod en häftig polemik i Frankrike i samband med utgivningen av Marie Darrieussecqs roman ”Tom est mort” (Tom har dött). Författarinnan anklagades då i aggressiva formuleringar för ”psykiskt plagiat” av författarkollegan Camille Laurens. Anledningen till det var att Darrieussecq i sin roman skriver om ett litet barns död och moderns sorg efteråt, ett tema som Laurens – som själv upplevt förlusten av ett nyfött barn – redan skrivit om i den korta romanen ”Philippe” (1995). För att få vatten på sin kvarn påminde Laurens om att Darrieussecq tidigare förekommit i en dispyt om litterär stöld. När den sistnämnda 1998 gav ut romanen ”Naissance des fantômes” (i svensk översättning ”Fantomer”, 1999), beskylldes hon för ”efterapning” av författarinnan Marie NDiaye, som ansåg att det fanns tydliga likheter mellan Darrieussecqs bok och hennes egna romaner.

När polemiken mellan Darrieussecq och Laurens blossade upp var det många som med fog ställde sig frågan: vad är egentligen ett ”psykiskt plagiat”? Begreppet finns över huvud taget inte, påpekades i en artikel i tidningen Le Figaro (30/8 2007). Men bara några veckor efteråt nämndes det ”psykiska plagiatet” som ett nytillskott till den under årens lopp om­debatterade och för åtskilliga författare juridiskt besvärande företeelse som går under samlingsnamnet ”plagiat”.

Annons
Annons
Annons