X
Annons
X
Recension

Legenden om Tarzan Nya Tarzan ett fuskbygge till historielektion

"The legend of Tarzan" går till kraftigt angrepp mot kolonialismen. Men den svarte mannen är alltjämt förpassad till en statistroll eller i bästa fall en rolig sidekick.

Alexander Skarsgård och hans rectus abdominis. Foto: Jonathan Olley/Fox
Läs mer om Biohösten 2016

Hur motiverar man att en saga vars grundvalar är den vite mannens överlägsenhet kommer i en nyversion 100 år efter att den skrevs? Regissören David Yates lösning är att tydligare än någonsin tidigare gå till angrepp mot kolonialismen. Hans "Legenden om Tarzan" utspelar sig strax innan Kung Leopold II tvingades överlämna Kongostaten till Belgien 1908 (först 1960 blev landet självständigt). Tarzan själv (Alexander Skarsgård) har tillsammans med Jane (Margot Robbie), dragit sig tillbaka till godset i Storbritannien. Där konfronteras han av George Washington Williams (Samuel L Jackson), som misstänker att den belgiske kungen inte är den filantrop han utger sig för att vara och förmår Lord Greystoke att åter låta bröstmusklerna fritt spela i Kongos djungler.

Då försnacket framförallt har handlat om ovan nämnda torso blir man till en början positivt överraskad över det verklighetsbaserade ramverket. Men ungefär samtidigt som Skarsgård, i oerhört lågt skurna chinos, börjar svinga sig i lianer regredierar filmen till en stereotyp saga där de afrikanska skådespelarna stumt står uppradade i bakgrunden, medan Samuel L Jackson är det svarta alibit i sin roll som rolig sidekick. Kanske bör man i sammanhanget också nämna att Jane alltjämt är berättelsens enda kvinna med repliker.

Alexander Skarsgård och hans rectus abdominis.

Foto: Jonathan Olley/Fox Bild 1 av 2

Samuel L Jackson, Margot Robbie och Alexander Skarsgård.

Foto: Jonathan Olley/Fox Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X