Annons
Recension

Ron Sexsmith och Don KerrNya låtarna ett fall framåt för Ron Sexsmith

Under strecket
Publicerad

Alla som är det minsta intresserade vet nog vid det här laget hur en Ron Sexsmithkonsert går till. Det är lugnt och belevat, men också ganska lojt. Den känslan klarar inte Sexsmiths torra humor ensam av att slåss mot, inte heller på Debasers uteservering, även om det är kul när han ber om ursäkt i fall han råkar se cool ut i solglasögonen han just lånat.
I stället är det hans synnerligen kompetenta låtskrivande som utgör motkraften. Nästan varje gång man börjar glida bort fångas man av något snyggt i musiken, som man visserligen hört förut, men som kommer till liv igen på scen.

Men den här gången är ett par saker trots allt annorlunda. Dels duoformatet med trummisen Don Kerr. Dels de nya låtar, hållna i en obestämd arkaisk stil med spår av exempelvis The Carter Family, som de två framför och där Kerr sjunger stämmor från början till slut. Möjligen bakåtsträvande, men ändå ett steg framåt för Sexsmith, som visar att han är alldeles för begåvad för att vara den tråkiga gitarrkille han ändå emellanåt är på scen.

Annons
Annons
Annons