Annons
X
Annons
X

Ny polismyndighet feltänkt

Den nya nationella polismyndigheten är feltänkt från början till slut och är dömd att misslyckas. Omorganisationen är influerad av flummiga managementteorier och tar inte hänsyn till att polisväsendet har en särställning enligt lag, skriver professor Bo Wennström.

Chefer som är duktiga på målstyrning och budget är kanske inte bäst lämpade att leda kommendering vid krävande insatser, skriver professor Bo Wennström.
Chefer som är duktiga på målstyrning och budget är kanske inte bäst lämpade att leda kommendering vid krävande insatser, skriver professor Bo Wennström. Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN

BRÄNNPUNKT | OMORGANISATION

De ansvariga politikerna abdikerade från sitt ansvar.
Bo Wennström

Miljardsatsningarna på den svenska polisen under alliansregeringen måste ses som ett stort misslyckande. Trots att vi har fler poliser än någonsin tidigare har resultaten uteblivit och andelen uppklarade brott går till och med nedåt.

Den högsta ansvariga, justitieminister Beatrice Ask, har vid upprepade tillfällen sagt att hon är besviken på Polisen och resultaten av verksamheten. Men hon har under sin ministertid inte förmått styra om kursen.

Annons
X

I min bok ”Svensk Polis – Pusselbiten som inte passar in”, som kommer ut i dag, beskriver jag vägen fram till den historiska reform som träder i  kraft den 1 januari 2015. En av slutsatserna i boken är att de ansvariga politikerna abdikerade från sitt ansvar och överlät till topptjänstemännen att sätta agendan för omorganisationen. Beatrice Ask är svag som justitieminister och när hon tillträdde hade hon dessutom en svag statssekreterare vid sin sida. Det ledde till att tjänstemännen tog över och det var framför allt en person som fick osedvanligt stor makt och fria tyglar: expeditionschefen vid justitiedepartementet Nils Öberg, nu generaldirektör för Kriminalvården.

**Nils Öberg blev ordförande **i Polisorganisationskommittén och hade också som expeditionschef inflytande över direktiven. Att en hög tjänsteman i  justitiedepartementet är ordförande för en offentlig utredning är tvivelaktigt rent konstitutionellt. Vem skulle exempelvis under den vidare beredningen av ärendet på departementet ha kunnat säga något överhuvudtaget när den högste chefen gett utredningen sin välsignelse? Utnämningen är också ett tydligt exempel just på hur makten i Justitiedepartementet tagits över av topptjänstemännen. Redan i det här stadiet läggs grunden till det feltänk som jag anser genomsyrar hela polisreformen.

Utredningen bakom den nya polisorganisationen har blint fokuserat på organisation och management. Den missade därmed något ytterst väsentligt, nämligen polisens särställning och hur den anförtrotts viktiga samhällsuppgifter som att upprätthålla ordning. Till det krävs befogenheter som att använda våld och tvång – befogenheter som ges i lag till ”polisman”, inte till myndigheten. Enskilda polismän har därför stor makt, vilket innebär en långtgående autonomi längst ut i organisationen. Styrningen av polisen har därmed två tydliga linjer och här ligger också förklaringen till varför den är så svårstyrd. I stället för att ta hänsyn till grundförutsättningar för polisen som institution, valde utredningen att lägga hela tyngdpunkten på management.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    En följd är den mycket allmänt hållna kravprofil som gäller för polisområdescheferna i den nya polisorganisationen. Det ska räcka med allmänna ledarerfarenheter, att vara mål- och resultatinriktad och ha erfarenhet av förändring och utveckling. Det låter kanske bra – till dess man inser att dessa polisområdeschefer ska vara kommenderingschefer vid särskilda händelser.

    Ta en högriskmatch i fotboll med förväntat huliganvåld, en allvarlig våldshandling eller ett terrordåd. Vid dessa tillfällen bildas en tillfällig organisation utifrån en bestämd plan. Då gäller det att kommenderingscheferna har rätt sinnelag och är operativt skolade. Det är inte säkert att de chefer som gjort karriär och är duktiga på till exempel målstyrning och budgetdisciplin också är bäst lämpade att leda kommenderingen vid sådana krävande insatser. Vi har historiska erfarenheter från till exempel utredningen av mordet på Olof Palme som förskräcker. Vi får hoppas att vi inte under de närmaste åren får en så allvarlig händelse som Utøya. Oddsen talar emot att svensk polis vid en sådan händelse skulle klara av de första kritiska timmarna.

    Jag menar att Nils Öberg i hög grad bidrog till att utredningen fick detta managementfokus. Han har flera gånger anlitat enmansföretaget Enhancer, vars starkt ifrågasatta verksamhet bygger på managementgurun och psykoanalytikern Elliot Jaques filosofi om den optimala organisationen. Redan 2008 fick Enhancer i uppdrag av Justitiedepartementet att kartlägga polisens organisation. Företagets slutsatser har blivit till sanningar i flera officiella dokument, till exempel i regeringsbeslutet 2009 som gav Rikspolisstyrelsen i uppdrag att effektivisera Polisen och även i själva direktiven till Polisorganisationskommittén 2010.

    **I stället för att vända sig till **managementkonsulter med en begränsad verktygslåda borde Beatrice Ask och andra ansvariga politiker ha börjat med att ställa de viktiga politiska grundfrågorna: Vad ska göras? Hur ska det göras? Vem ska utföra vad? Här behöver ett antal politiska val göras: Balansen mellan lagföring och prevention? Bestämma vad organisationen Polisen ska göra och vad som ligger på andra aktörer. Många arbetsuppgifter på områden som ordning och säkerhet, brottsutredning och förebyggande arbete sköts inte längre av Polisen. Särskilt tydligt är det inom ordning och säkerhet – till och med på Rikspolisstyrelsen är det privatanställda vakter som sköter in- och utpassering. Även utredningar av brott sköts många gånger av försäkringsbolag och privata jurister. När man gjort dessa hemläxor, och först då, kan man börja bygga en effektiv polisorganisation.

    I varje debatt om Polisen, och varje uttalande som görs av politiker, går det att skönja två stereotypa argument som framförs som förklaringar till brister: ”den hopplösa organisationen” och ”de enfaldiga poliserna”. Den första sätter ljuset på organisation, den andra på individerna och gemensamt för synsätten är att de skapar ett avstånd till Polisen och poliserna. Som politiker kan man därmed två sina händer. Felet ligger där – inte här, hos dem – inte hos oss. Vi tillför mer pengar, vi inför allt mer raffinerade styrsystem, men inget hjälper ju? Beatrice Ask är inte ensam. Jag har hört många beslutsfattare ondgöra sig över ”den dåliga styrningen av polisen”, även i de intervjuer jag har genomfört med tidigare justitieministrar och rikspolischefer i arbetet med min nya bok. Men ingen tar ansvar, trots att ansvaret faktiskt är och har varit deras.

    I stället för att stämma in i klagokören om den hopplösa polisorganisationen bör ansvariga politiker nu ta sitt ansvar. Budskapet till våra politiker och till den regering som får väljarnas förtroende i september är alltså: Gör om och gör rätt.

    BO WENNSTRÖM

    professor i rättsvetenskap vid Uppsala universitet

    Annons
    Annons
    X

    Chefer som är duktiga på målstyrning och budget är kanske inte bäst lämpade att leda kommendering vid krävande insatser, skriver professor Bo Wennström.

    Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X