Annons

Arne Melberg:Ny litteratur passar inte in i gamla genrer

Johan L Tønnesson, världens första ­professor i sakprosa, gav nyligen ut en bok i sitt ämne. Men går den moderna litteraturen verkligen att sätta ­etikett på­ – som sakprosa, reportage, roman eller blogg? Många texter tycks falla däremellan.

Publicerad

Begreppet ”sakprosa” tycks ha uppfunnits av den finlandssvenske språkforskaren Rolf Pipping. I en artikel från 1938 pläderar han för ”sakprosa” som lämplig beteckning på den ”objektiva framställningstypen” där ”allt handlar om sak” och där ”känslouttryck är principiellt uteslutna”. Pipping citeras av norske Johan L Tønnesson, som torde vara världens första professor i just ”sakprosa” och som nyligen gav ut den lilla boken Hva er sakprosa (Universitetsforlaget, 159 s). Tønnesson verkar mena att Pipping är en smula naiv. Dels kan det inte finnas någon omedelbar och objektiv förbindelse mellan ord och verklighet; dels använder sakprosan ideligen känslouttryck, makt- och övertalningsmedel. I gengäld citerar han gillande en dansk forskare som menar att sakprosan är något som adressaten uppfattar som ”direkta påståenden om verkligheten”.

Alla forskare vill avgränsa och definiera sitt forskningsområde och sakprosans utforskare är inget undantag. Dock hamnar de lätt i bryderier när de skall bestämma fenomenet sakprosa. Tønnesson hävdar att sakprosan inte är någon ren fantasiprodukt, ingen fiktion, att den inte är ”skönlitterär” i den betydelse som vunnit hävd under åtminstone 1900-talet. Sakprosan har ett förpliktande och ”direkt” förhållande till verkligheten medan skönlitteraturen är ”indirekt”, sakprosan undviker känslor (enligt Pipping) medan litteraturen uttrycker känslor; sakprosan kan använda känslor (enligt Tønnesson) men är ändå något helt annat än skönlitteraturen. Och omvänt avgränsas skönlitteraturen som något som är ren uppfinning och som alltid har ett ”indirekt” förhållande till verkligheten enligt den välkända formeln: all likhet med verkligheten är oavsiktlig och rent tillfällig. Sakprosan och skönlitteraturen definierar varandra ömsesidigt: det ena är aldrig det andra.

Annons
Annons
Annons