Ny konsthall ställer ut sig själv

Lunds konsthall återinviger i ny regi med de argentinska konstnärerna Dolores Zinny och Juan Maidagan. De är kända för att med visuella medel kommentera arkitektur. Ibland med så subtila grepp att de riskerar att gå betraktaren förbi.

Publicerad
Annons

Dolores Zinny & Juan Maidagan, - Semantic Gap
Lunds konsthall
t o m 16 maj
Samtidigt: videoprojekt av Pia Rönicke och Michael Baers, t o m 16 maj

Du står inne i en konstruktion och vet varken varför du står där eller vad konstruktionen skall vara bra för. Eftersom du står där du står kan du inte heller överblicka dess uppbyggnad, eller lokalisera din egen position. Låt denna situation vara en bild av samhället, eller av språket.
Men jag tänker också på en specifik, högst materiell konstruktion som står på LTH: Lunds Tekniska högskola. Den har en gång varit en jättelik fontän, ett gemensamt projekt genomfört av skulptören Arne Jones och högskolans arkitekt Klas Anselm. Dess titel anger inget annat än en grundläggande lag för alla konstruktioner (alla samhällen?): ”Bärande och buret”. För somliga är det kanske uppenbart att fontänen liknar trädstammar och trädkronor: kraftiga, vita pelare med en krans av stöttor i toppen bär de rektangulära och svartmålade ramar som en gång varit vattenbassänger. Som i
naturen står de högsta exemplaren innerst, skuggande de mindre: vattnet har runnit från den innersta/översta bassängen, vidare ner i de omkringliggande, och sedan ut i två dammar förenade av en bäck. Kvar finns nu varken det strömmande vattnet eller de skivor av armerat glas som utgjorde bassängernas bottnar och kanter. Redan en kort tid efter invigningen visade det sig att glasets anslutning mot järnet var felberäknad, och att konstruktionen därmed var effektivt självförstörande. ”Fontana di träti” kom den sedan att heta.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons