Recension

Människa utan hundNy hjälte - sammalust att berätta

Under strecket
Publicerad
Annons

Beundrare av Håkan Nessers romansvit om Van Veeteren har anledning att glädjas. Väntan på en ny polishjälte i en ny deckarserie signerad Nesser är över. Människa utan hund, som kommer ut i dag, är den första av fyra planerade böcker om den italienskättade kriminalinspektören Gunnar Barbarotti.
Jämförelser med föregångaren är oundvikliga. Och visst finns här mycket att känna igen - men ännu mer som är nytt och annorlunda. Borta är den abstrakta geografin och det suggestiva, lätt melankoliska täcke som den fiktiva europeiska staden Maardam var inbäddad i. Borta är också den kärva protagonisten och hela det poliskollektiv som läsaren av dekalogen om Van Veeteren successivt lärde känna och alltmer kom att uppskatta ju längre sviten fortskred. Nu befinner vi oss i Sverige, i en liten stad vid namn Kymlinge. Kollektivet har, åtminstone i denna första roman, reducerats till en kvinnlig kollega.

Kvar från den förra serien är däremot den
obändiga berättarlusten och förmågan att konstruera spännande och komplexa kriminalgåtor. Nessers nya romanhjälte visar sig, när han så småningom gör entré en tredjedel in i romanen, också vara en sympatisk och intressant bekantskap, glädjande nog befriad från flera av den svenska kriminalfiktionens favoritklichéer. Han är förvisso frånskild, men verkar inte ha några större problem med spriten. Ej heller med magsår till följd av ständigt arbete och intag av osund föda. Han är väl lite tilltufsad, men har en fungerande relation till både barnen och exfrun.
Nytt är också något så svårpreciserat som tonen i romanen. Den pendlar på ett skickligt vis mellan ett slags mörk skruvad uppsluppenhet och en lyhördhet för finmaskiga skiftningar i gestalternas trängda och, efter hand, härjade och såriga själar.

Annons
Annons
Annons