Annons
X
Annons
X

Konsten att stå ut med sig själv i motgång

Självmedkänsla är ett nytt begrepp som börjat användas i terapier och forskning inom ledarskap. Agneta Lagercrantz, SvD:s mångåriga medarbetare, har i sin bok utgått från personliga erfarenheter och nya forskningsrön. Vi publicerar ett utdrag. Boken gavs ut i september 2014.

Foto: ILL: JENNY ALVÉN

En av de få i Sverige som ägnat sig åt självmedkänsla på akademisk nivå är Katja Bergsten, lektor i psykologi i Uppsala. Hon säger att det handlar om ”att stå ut med sig själv och sitt eget lugnande system så att man kan reglera sig själv i motgång”.

Katja Bergsten, som också har klienter i psykoterapi, förklarar hur svårt det kan vara utan självmedkänsla i en livskris. ”Om man inte kan hålla sig själv i handen blir det förödande. Man känner så stark skam. Man får en så stark motvilja mot sig själv.”

Katja Bergstens och mitt samtal börjar med samhället. Hon tycker det är starkt präglat av hur vi beter oss då vi har vårt system för driv påslaget, eller det system som hör ihop med belöningshormoner och får oss att utforska världen. Här konkurrerar vi och utvecklas. Här presterar vi och får dopaminkickar. Här kan vi vara höga av beröm och framgång. Uppåt, framåt, vidare – javisst, det är jättekul, och ibland kan vi köra på i långa tider. Det är då drivet blir nästan ett samhällsideal, eller då det förväntas pågå ständigt och utan avbrott, som vi riskerar att brista.

Annons
X

Ser vi oss omkring märker vi betydligt mindre av det beteende som utlöses av ett annat lika nedärvt system, nämligen det för återhämtning, omsorg, samarbete och icke-tävling. Allt det som självmedkänsla står för hör ihop med det här tröstande bry sig om-systemet. Här känner vi oss trygga och utsöndrar lugn och ro-hormonet oxytocin. Vi knyter an till föräldrar och tar hand om barn. Vi samarbetar och beter oss osjälviskt.

”Omsorgssystemet kickar igång då vi vilar”, förklarar Katja Bergsten, ”och vi kan bara vila då vi känner oss säkra. Annars blir det farligt att vila.”

Det Katja har upptäckt är att det gör många skräckslagna att ta det lugnt. Att vilja sitta stilla, sänka axlarna och våga tro på att man ”får vara med i flocken” är som att lägga sig på rygg, visa strupen och förväntansfullt undra: ”Vill du vara med mig?” Den reaktion vi fasar för är den nedlåtande fnysningen: ”Öh, du, skulle inte tro det.”

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Hur ska vi våga lita på att någon tycker om mig? Kan vi ens känna att vi är värda omsorg? Vi är så vana vid att vara i utforskarsystemet, då vi ska stå på tå och vara på vår vakt nästan hela tiden, att vi tappar kontakten med lugn och ro-systemet. När detta är påslaget kan man säga att vi lägger oss på rygg mitt i flocken och bara känner tillit. Katja Bergsten menar att många i dag inte litar på vad som kommer att hända om vi hänger oss åt den formen av förnöjsamt idisslande.

    Självmedkänsla i terapi är något nytt och handlar om att bekanta sig med begrepp som sinnesfrid, trygghet, ro, förnöjsamhet. Man ska våga tro på att något kan bli bra, förklarar Katja Bergsten. Känna tillit till att det kan gälla också en själv. Hitta alternativ till det man sitter fast i nu – kanske kontrollerar man sin tillvaro med skräck eller oro för att begå misstag, för att inte duga, för att inte vara perfekt. Alternativet kan vara det som Katja sammanfattar är hela idén med självmedkänsla: Att stå ut med att livet ibland är bra, ibland inte. Och när det inte är bra – då ska man vara snäll mot sig själv.

    Då hon som forskare undersökte hur känslor klustrar ihop sig vid två olika former av välmående hittade hon för belöningssystemet sådant som hörde ihop med ”framåt”. Man mådde bra för att saker kändes läckert, häftigt och kul. För omsorgssystemet var den positiva känslan kopplad till sinnesro, stillhet, frid, anknytning, trygghet och värme. Det som visade sig starkast höra ihop med psykisk hälsa var anknytning, till och med mer än sinnesro. Det får henne att fundera över känslan av tillhörighet i dagens samhälle: ”Var har vi vår flock i dag?” säger hon. ”Var är jag säker? Samhället hjälper oss inte att sänka axlarna.”

    Lidande är en del av att vara levande, känslomässig smärta är ofrånkomlig, säger forskarna som ägnar sig åt självmedkänsla. Västvärldens kultur normaliserar istället perfektion på många områden: hälsa (frisk, vältränad), utseende (smal, snygg), jobb (framgångsrik, lyckad). Vi matas med ideal om att man ska vara hungrig på utveckling, ung, pigg, glad och sticka ut. Allt annat är avvikelser.

    Katja Bergsten träffar många som är fastklamrade vid hur saker ”ska vara” och som bestämt påstår om sig själva: ”Jag *är *framgångsrik.” ”Jag har många vänner.” ”Jag är nåt.” Om något händer som motbevisar sådana statiska beskrivningar kan det bli väldigt smärtsamt, förklarar hon. Om man utgår från att tillvaron går upp och ned blir man mindre beroende av illusioner om hur det ”ska vara” och får mer motståndskraft mot svårigheter. Det är vad självmedkänsla kan åstadkomma. Att stå ut med att ibland är det bra i livet, ibland inte. Och inse att de flesta motgångar vi stöter på inte enbart har att göra med oss som individer. Det mesta hänger ihop. Tror vi ett misslyckande är unikt för oss själva har vi förmodligen börjat en negativ spiral med tankar som har sina rötter i skam: ”Ingen är så dålig som jag...”

    Men det är inte för att vi är så himla dåliga som vi blir rädda, tänker negativa tankar och beter oss därefter, utan för att vi fortfarande fungerar som om vi hade en betydligt mer primitiv tillvaro.

    Vi kan inte rå för vilka hjärnor vi har, brukar evolutionspsykologerna säga. För de allra flesta blir det en lättnad att tänka på att de aldrig kunnat välja hur de en gång lärde sig att använda sina medfödda hot- och utforskarsystem.

    Det vi kan göra som vuxna är att lära om. Självmedkänsla är ett sätt att öva upp kontakten med ett annat medfött system – ”Trygghetssystemet” – där vi kan hämta både förståelse för våra brister och vänlighet mot oss själva när vi gör fel. Med träning kan hjärnan förändras, förklarar neurologerna. Och självmedkänsla handlar inte om att slippa undan då man gjort andra illa. Tvärtom, säger Katja Bergsten. Eftersom man får lättare att stå ut med sig själv när det känns jobbigt blir det enklare att reparera det man klantat till och tänka klokare inför framtiden. ”Även om jag inte valde min hjärna då, kan jag ju ta ansvar för hur jag gör nu och möblera om det som behöver förändras.”

    Annons
    Annons
    X
    Foto: ILL: JENNY ALVÉN Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X