Annons
X
Annons
X

Magnus Eriksson: Ny biografi förklarar Hill oskyldigt dömd

(uppdaterad)

En ny bok ger troligen svaren på oklarheterna kring syndikalisten Joe Hill, som avrättades för rånmord i Salt Lake City 1915. Rättegången framställs som justitiemord och Hill påstås inte i ha befunnit sig i butiken där rånet skedde.

UNDER STRECKET

Idag är det 96 år sedan fackföreningsaktivisten och kampsångsförfattaren Joe Hill, född i Gävle som Joel Emanuel Hägglund, avrättades i Salt Lake City. Han hade dömts för ett rånmord han med stor säkerhet inte varit delaktig i. Joe Hill dömdes på indicier. Det viktigaste var en skottskada, som han ådrog sig samma natt som handlaren John Morrison och hans son Arling mördades i familjens butik. En annan av Morrisons tre söner, Merlin, var närvarande i butiken. Han vittnade om att fadern hade avlossat ett skott mot en av de två rånarna.

Joe Hill uppgav själv att han skottskadats i ett gräl om en kvinna. Han vägrade dock att uppge hennes namn, vilket vändes mot honom i rättegången. Joe Hill själv hänvisade till kvinnans heder. Han ansåg också att det var åklagarens som skulle bevisa hans skuld; han var inte skyldig att bevisa att han var oskyldig. Joe Hill vägrade därför att söka nåd. Han krävde en ny rättegång.

Alltsedan processen mot Joe Hill har tre frågor ställts. Vem begick morden? Vem sköt Joe Hill? Vem var kvinnan?

Annons
X

Redan 1915 pekades en kvinna född i Gävle, Maria Johansson, ut. Hennes familj kände familjen Hägglund, och hon och Joe Hill hade träffats i ungdomen. Hon hade, liksom många andra svenskar runt förra sekelskiftet, lockats till Utah av mormonmissionärer, och hon hade gift sig med en framgångsrik affärsman i Salt Lake City. Ingvar Söderström skriver om Maria Johansson och om debatten i de svensk-amerikanska tidningarna Svenska socialisten och Alarm, där Maria Johansson svor sig fri, i sin fina Joe Hill-biografi ”En sång kan inte arkebuseras” (reviderad upplaga 2003 och 2009). Hon medgav att hon träffat Joe Hill, eller Joseph Hillstrom som var Joel Hägglunds amerikanska namn, men att hon inte haft något förhållande med honom. Hon betecknar honom därtill som en utpräglat kriminell typ.

Söderström är neutral i sin beskrivning, men han verkar luta åt att Maria Johansson trots allt var kvinnan som Joe Hill träffat.

I linje med det har man antagit att Joe Hill sköts av en svartsjuk äkta man. I fråga om mordet på handlaren Morrison och hans son har namnet Frank Z Wilson återkommit i spekulationerna. Wilson var en kvalificerad förbrytare, med rån mot godsvagnar som specialitet. Han togs också in för förhör kort efter mordet på Morrison, men utlämnades till en grannstat för ett annat brott.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Frågorna får troligen sina slutgiltiga svar i William M Adlers nyligen utgivna bok The man who never died: The life, times, and legacy of Joe Hill, American labor icon (435 sidor, Bloomsbury USA). Adler visar att Wilson är den troliga mördaren, liksom att namnet Wilson bara var ett av 19 olika alias. Fingeravtrycken hade upptäckts, men ännu inte börjat användas fullt ut i polisarbetet. Därför var det möjligt för en förbrytare att avtjäna straff under olika namn i olika delstater. Genom att jämföra polisfotografier och lusläsa domstolsrapporter visar Adler hur Wilson satt i fängelse under skilda namn i fyra stater. Han kan också slå fast Wilsons identitet. Han hette Magnus Olson och kom från Tromsø.

    Adler gör också troligt att Joe Hill sköts av sin kamrat Otto Appelquist. Denne efterlystes som Joe Hills medbrottsling, men försvann sedan ur historien. Skottdramat skall ha gällt en kvinna, Hilda Erickson, som just hade brutit sin förlovning med Appelquist och närmat sig dennes vän. Hilda var systerdotter till de två bröder Eselius som Hill och Appelquist bodde hos utanför Salt Lake City, och hon besökte troget Joe Hill i fängelset medan han väntade på sin avrättning – eller den nya rättegång han kämpade för.

    Upptäckten gjorde Adler i arkivet efter författaren och forskaren Aubrey Haan, som skulle skriva en bok om Joe Hill i slutet av 1940-talet. Där fanns ett brev från Hilda Erickson som bekräftade förhållandet. Dock var Hilda Erickson inte närvarande vid skottlossningen. Det var för övrigt efter en propå från Haan till Ture Nerman (som skrev boken ”Arbetarsångaren Joe Hill: Mördare eller martyr”, 1951) som denne kunde fastställa att den avrättade Joseph Hillstrom var identisk med Joel Hägglund; lite märkligt med tanke på att namnet Joel Hägglund förekom redan i debatten om Maria Johansson.

    Men är det givet att Joe Hill var oskyldig? Han hade en skottskada, och Hilda Erickson kunde trots allt bara bekräfta förhållandet, inte skottlossningen.

    Tidigare biografiförfattare har tagit fasta på att förhållandet mellan såret och skotthålet i Joe Hills rock visar att han måste haft armarna uppsträckta i luften, som om han gav sig. Men Adler utmanar också Merlin Morrisons vittnesmål. Skottet mot Joe Hill gick genom kroppen, men någon patron fanns inte i butiken. Där Merlin gömde sig kunde han inte heller se att fadern sköt. Som stöd för antagandet att Morrison skjutit, anfördes att det saknades en patron i den pistol han förvarade i butiken. Men Morrison hade tidigare varit polis, och Utahs polismän brukade lämna ett läge i magasinet tomt av säkerhetsskäl.

    För att ytterligare förstärka bilden av ett justitiemord visar Adler de korrupta personrelationerna i de rättsvårdande organen i Utah. Att åklagaren och guvernör Spry (som visade sitt ursinne när USA:s president Wilson vädjade för Joe Hill) satt i kommittéen som skulle avgöra om Joe Hill fått en korrekt rättegång var blott ett av många missförhållanden.

    **
    Så långt anför** Adler nya rön. I övrigt fördjupar och förtydligar han perspektiv och uppgifter från Gibbs M Smiths och Söderströms böcker om Joe Hill. Inte 1 värdefull är hans analys av den organisation som Joe Hill tillhörde, den syndikalistiska The Industrial Workers of the World (IWW). Dess historia har skrivits tidigare, men inte så här utförligt i Joe Hill-litteraturen. IWW hade sina rötter i den militanta Western Federation of Miners, som 1897 brutit sig ur American Federation of Labor. Efter en del namnbyten och en sammanlagning med andra radikala organisationer bildades IWW 1905 i Chicago.

    Där AFL (eller ”American Separation of Labor” som IWW kallade den) främst organiserade kvalificerade yrkesarbetare, ville IWW vara en organisation även för immigranter, arbetslösa och för dem som hänvisats till de mest okvalificerade arbetena. Organisationen vägrade att erkänna nationsgränser. Som ”One Big Union” skulle den bana väg för världsrevolutionen genom facklig kamp.

    Joe Hill gick med i avdelning 92 i Portland, Oregon, troligen redan 1907, samma år som den bildades. Avdelningens första strid var en strejk bland sågverksarbetarna, där Joe Hill kan ha deltagit. Enligt legenden deltog han också i ”Free Speech”-kampanjen, bland annat i Spokane, Wisconsin, men enligt Adler är den uppgiften osäker. Annars är det organisationens mest kända kampanj. IWW agiterade på gatorna, och flera städer i västern och mellanvästern införde förbud mot gatumöten; religiösa organisationer undantogs. Då samlade sig en stor grupp wobblies, öknamnet på IWW:s aktivister, och bildade en talstafett på tvållådor. När en talare arresterats klättrade nästa upp. Oftast kom talaren inte längre än till första raden, men Adler ger några roande exempel på vad som kunde hända när alla poliser hade fullt upp med att frakta wobblies till häktet och talaren kom av sig efter de inledande orden ”Fellow workers!”. Men IWW vann striden, inte minst eftersom lokalbefolkningen tröttnade på att betala fängelsevistelser för hundratals skränande och sjungande wobblies.

    Oavsett om Joe Hill deltog i kampanjen eller inte inspirerade den honom till hans mest kända sång, ”The preacher and the slave” som är en attack på Frälsningsarmén (”The starvation army”) och dess löften om ”Pie in the sky”. Ofta stod striden om gatans luftrum mellan wobblies och Frälsningsarmén. Det kan ha givit Joe Hill en impuls att utnyttja populära sånger, både religiösa och profana, som han sedan satte egen, ofta satirisk text till. ”The preacher and the slave” är en omdiktning av en väckelsesång, och en annan av Joe Hills mest kända sånger, ”Casey Jones – the union scab”, använder melodin från en samtida slagdänga.

    Joe Hill skrev sina sånger, endast 25 finns bevarade, under några intensiva aktivistår. Den första trycktes i IWW:s lilla röda sångbok, till en början bara ett par blad, 1911. I fängelset skrev Joe Hill sedan flera sånger, däribland hyllningen till den kvinnliga aktivisten Elizabeth Gurley Flynn, ”The rebel girl”, en av de få sånger som Joe Hill själv komponerade musiken till.

    Dessa är de enda sånger av Joe Hill som ibland framförs på en bredare folksångsscen. Det är också konstigt att den radikala amerikanska folksången så tydligt avskildes i två traditioner på 1950-talet, dels den bredare Greenwich Village-scenen och dels en mer avgränsad facklig sångtradition. Ändå hade sångare som Woody Guthrie och Pete Seeger, som blev skyddshelgon respektive fadersgestalt för den senare folksångsscenen, deltagit aktivt i kampen för facklig organisering på 1930- och 1940-talen. Annars borde det ha funnits en stark samhörighet mellan Phil Ochs och Joan Baez å ena sidan och Joe Hills främste uttolkare Joe Glazer å den andra. Fortfarande är en efterföljare till Glazer som Anne Feeney, som också är aktiv i dagens reorganiserade IWW, praktiskt taget okänd utanför de fackliga kretsarna, fast hon är en av samtidens främsta protestsångare. Jag kan också förvånas över att Joan Baez bara håller Joe Hills minne vid liv, inte hans musik. Hon framför Earl Robinsons tonsättning från 1938 av Alfred Hayes minnesdikt ”I dreamed I saw Joe Hill last night” på alla sina konserter, men hon har aldrig sjungit en sång av Joe Hill.

    Den här typen av problem tar Adler dock inte upp. Han skriver Joe Hills biografi. Hans musikaliska kommentar inskränker sig till en inplacering i tiden av respektive sång. Hans bok är genomgående mycket bra, även om jag är tveksam till hans psykologiska försök att förklara Joe Hills envisa tystnad. Adler skriver att Joe Hill alltmer identifierade sig med sin roll som dödsdömd och till slut sökte martyrskapet. Adler kunde också ha varit mer noggrann i sin beskrivning av det land som Joel Hägglund lämnade; Sverige var knappast en ”teokrati” vid förra sekelskiftet. Adler har haft bra medhjälpare i Sverige, men i fråga om det historiska råder en del missförstånd; exempelvis spökar en alltför begränsad översättning av ordet ”församling” i bilden av det teokratiska Sverige.

    Trots det är Adlers bok oumbärlig för den som vill få en klarare bild av processen mot Joe Hill och det tidssammanhang han verkade i. Men Ingvar Söderströms bok räcker fortfarande för den som vill ha en mer avgränsad biografi.

    Magnus Eriksson
    är litteratur- och musikkritiker i SvD och lärare vid Linnéuniversitetet.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X