Annons
X
Annons
X

Ny bild av Harriet Löwenhjelm

2011 är året då Harriet Löwenhjelm lyfts fram ur glömskan. I en bok och en fotoutställning skildras poeten och bildkonstnären på ett nytt sätt. Samtidigt ges hennes samlade dikter ut i nyutgåva.

Av Spektra, TT

I sviterna av lungtuberkulos avlider Harriet Löwenhjelm på Romanäs sanatorium i Småland 1918. Hon är 31 år gammal och det enda avtryck hon gjort i offentligheten är en oansenlig diktbok som tryckts i 50 exemplar.

Där kunde berättelsen om en av Sveriges mest originella diktare ha slutat. Men nio år senare ger Harriets vän Elsa Björkman-Goldschmidt ut samlingen ”Dikter av Harriet Löwenhjelm” på Norstedts förlag. Den vemodiga, intelligenta och humoristiska lyriken får ett enormt genomslag och många av dikterna infogas senare i antologier som läses i skolan.

I dag ser det annorlunda ut. Många kan fortfarande recitera ur hennes poem ”Jakt på fågel”: ”Tallyhoe, Tallyhoe jag har skjutit en dront”, eller minns de sorgsna stroferna ur en av hennes sista dikter: ”Tag mig - håll mig - smek mig sakta:/famna mig varligt en liten stund”. Men för en yngre generation är Harriet Löwenhjelm i princip okänd, menar litteraturvetaren Boel Hackman.

Annons
X

– Folk känner inte till hennes dikter. Aktualiseras inte ett författarskap är det lätt att det faller i glömska, säger hon.

Med sin bok ”Att skjuta en dront. Harriet Löwenhjelm - dikt, bild, konstnärskap” kastar hon nytt ljus över författaren. Samtidigt arbetar hon med en nyutgåva av Löwenhjelms samlade dikter och illustrationer som ska publiceras av bokförlaget Podium i april. Och på Stockholms stadsbibliotek visar det nybildade Harriet Löwenhjelm-sällskapet en fotoutställning med tidigare okända bilder av författaren.

– Jag hoppas att hon ska få en liten renässans. Jag hoppas att folk får en känsla för det kreativa och lustfyllda i hennes skapande. Hon är så inspirerande, det är ganska häftigt och härligt hur hon målade, skrev, fantiserade och gjorde sina böcker, säger Boel Hackman.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Hon vill dock inte medverka till att myten om Harriet Löwenhjelm förstärks. De unga döda omges ofta av ett romantiskt skimmer och Löwenhjelm har ömsom skildrats som en världsfrånvänd familjeflicka som inte ville bli stor, ömsom som en bisexuell outsider och rebell som gick en tragisk död till mötes. Boel Hackman har lagt sig vinn om att beskriva hennes liv och författarskap på ett sakligare och mer rättvisande sätt.

    – Det är jättevanligt att man läser kvinnliga författare som att de är biktande. Det är deras känsloliv som mer eller mindre direkt avspeglar sig i vad de skriver. Det har retat mig när det gäller Edith Södergran och även med Harriet Löwenhjelm att man förminskar dem på det sättet.

    Harriet Löwenhjelms dikter skildrar existentiella tillstånd, är allmängiltiga och än i dag förvånansvärt moderna, menar hon. Att hon ibland beskrivs som en ojämn författare beror först och främst på att hon själv inte kunnat sålla i sin produktion. Efter hennes död var det familj och vänner som gjorde urvalet och mejslade fram den officiella bilden av Harriet Löwenhjelm.

    Hennes egen känsla av utanförskap, av att ständigt behöva slåss för att hävda sin originalitet märks kanske allra tydligast i dikten ”Jakt på fågel”.

    – ”Jag har skjutit en dront”, skriver hon. Det går inte att skjuta drontar, för de är utdöda. Men det är den strävan alla som försöker skapa något känner igen, strävan efter att göra det omöjliga, det fantastiska, säger Boel Hackman.

    Stockholm TT Spektra

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X