Annons
X
Annons
X
Kultur
Krönika

Isabelle Ståhl: Nutiden är ingenting för de nervklena

(uppdaterad)

KRÖNIKA

”Spårvagnar kör ljudligt ringande genom mitt rum, bilar kör över mig” antecknar den överkänslige poeten Malte Laurids Brigge i Rainer Maria Rilkes roman med samma namn från 1910. Malte ligger sömnlös i Paris och oroar sig för i princip allting: att ett visst tal ska börja växa i hans hjärna och inte längre få plats i honom, att han ska råka svälja kolbiten som ligger framför kaminen, att han plötsligt ska börja skrika så att människor samlas utanför hans dörr, att det ska ligga en nål i sängen, att allting ska gå sönder.

Han går till La Salpêtrières avdelning för nervsjukdomar, men skickas hem av ett okänsligt läkarteam som erbjuder honom elektroterapi men inte förstår något av ”Det stora”, den ohyggliga rädsla som tar andan ur honom om nätterna.

Hos förra sekelskiftets borgerliga klass var den sortens hypersensibilitet en statusmarkör. Man tänkte sig att överklassens nerver var finare och fysiologiskt mera känsliga i jämförelse med andra samhällsklassers, poängterar Karin Johannisson i ”Melankoliska rum”. Under
la belle epoque (1870–1914) hade borgerligheten råd att odla sin känslighet: det var en tid före världskrig och ekonomiska kriser.

Annons
X

I vår tid, när ekonomisk turbulens och apokalyptiska hot om klimatförändringar och resistenta sjukdomar skakar det kollektiva medvetandet, känns sekelskiftets känsliga ideal mycket avlägset. För den generation som växer upp med instabilitet och utbytbarhet som enda konstant i tillvaron är det ingen hit att vara hypersensibel: där blir det åtråvärda snarare en stryktålighet för stress och starka intryck. Kring sekelskiftet 1900 kunde framstående forskare som Alfred Nobel, Charles Darwin och Rudolf Diesel accentuera sin genialitet med allmän ömtålighet, illamående, yrsel och migrän om omvärldens påfrestningar blir för svåra – idag förväntas människor inom det kreativa skrået snarare vara stryktåliga entreprenörer med full kontroll över sina kroppsliga och mentala resurser: gärna modellerade efter näringslivets mellanchefer som arbetar fler timmar än de sover, joggar på löpbandet på mötet med ledningen (så är det i alla fall i Försäkringskassans nya lokaler vid Telefonplan) och tar ett crossfit-pass före morgonmötet, noga bokfört på Twitter med den populära #aldrigvila-hashtaggen.

Om det var hyperkänsliga Marcel Proust-typer som blev litterära superstjärnor på Rilkes tid, är det idag stenhårda entreprenörer med pansarhud som Camilla Läckberg och Jan Guillou. På The pirate bays topplista över nedladdade e-böcker handlar alla uteslutande om hur man blir starkare och får mer kontroll.

En gång förklarade jag för en kollega att det enda jag ville ha var en framtid och en fast anställning. Han sa att jag som är i mina bästa år borde vilja bo under en bro i Paris. Jag fick hjärtklappning bara av tanken. Det mest exotiska jag upplevt har inte varit besök på underjordiska klubbar i sydöstra Asien, det har varit fikaraster på arbetsplatser med kollegor och lön. När man inte ens vet vad man ska jobba med nästa vecka tar det emot att leva hudlöst och gränslöst och odla sin sensibilitet.

**Isabelle Ståhl
**

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X