Annons
X
Annons
X

Helena Granström: Nuet har blivit mer osäkert än någonsin

1999 hävdade Julian Barbour att tiden inte existerar, och hans bok ”The end of time” har blivit ett standardverk. Sedan dess har det gått några år, och det finns forskare som hävdar att Barbours tes helt enkelt bygger på felaktiga antaganden – ”det kosmologiska misstaget” som Lee Smolin skriver i sin bok ”Time reborn”.

Relativitetsteorin antyder att samtidighet inte kan definieras på något ­absolut vis, vilket betyder att framtiden måste anses bestämd i lika hög grad som det förflutna.
Relativitetsteorin antyder att samtidighet inte kan definieras på något ­absolut vis, vilket betyder att framtiden måste anses bestämd i lika hög grad som det förflutna.

Nuet, skriver den franske författaren Michel Houellebecq, är avskyvärt; ”en plågsam böld mellan två oändlig­heter av fridfull lycka”. Möjligen skulle Albert Einstein, den moderna epokens främste fysiker, ha varit beredd att instämma, om än från ett lite annat perspektiv. Den speciella relativitetsteori som Einstein formulerade gör gällande att nuet inte kan ­sägas existera i någon entydig bemärkelse, utan skiljer sig åt mellan olika observatörer. En konsekvens av detta är exempelvis att en observatör i rörelse i en avlägsen galax kan definiera ett nu här på jorden som ligger långt in i det vi kallar för framtiden. Som Einstein själv en gång formulerade det tycks alltså nuet, liksom uppdelningen i förflutet och framtid, inte vara något annat än en envis illusion.

Om vi läser relativitetsteorins modell av verkligheten bokstavligt utgör tiden en fjärde dimension vid sidan om de tre rumsliga, med bara marginellt skilda egenskaper. Med detta förrumsligande av tiden existerar alla ögonblick i ett slags evigt fyrdimensionellt landskap, ett blockuniversum. Vad denna modell däremot inte tillhandahåller är en beskrivning av hur upplevelsen av ett nu uppstår. Den mänskliga erfarenheten skulle kunna fresta oss att betrakta nuet som en strålkastare, vars ljus riktas mot ett tvärsnitt efter ett annat av rumtidens färdiggjutna kropp. Från ett strikt fysikaliskt perspektiv finns dock inga spår av något sådant ljus; varken i beskrivningen av rumtiden, eller i naturlagarna, som är fullständigt symmetriska med avseende på tiden. Det nu som så fundamentalt präglar vår upplevelse av världen tycks ur detta perspektiv inte existera alls.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Men idén om verklighetens inne­boende tidlöshet är inte en produkt av Einsteins tänkande – tvärtom utgör den en premiss för fysikvetenskapen åtminstone sedan Newton. När fysikern beskriver ett systems tidsutveckling, exempelvis ett föremåls rörelse, gör hon det genom en tudelad process: dels genom att specificera föremålets möjliga utgångslägen (”initialvillkor”), och dels genom att ange de krafter som verkar på föremålet. Krafterna tar sig uttryck i tidlösa och oföränderliga lagar – ekvationer namngivna efter upphovsmän som Newton, Maxwell och Schrödinger – formulerade i matematikens språk.

    Annons
    X

    Resultatet av deras verkan på ett givet initialtillstånd resulterar enligt det etablerade synsättet i en kurva i det så kallade konfigurationsrummet, rummet av alla möjliga tillstånd för det system som studeras. Denna kurva existerar utanför tiden, helt utan relation till ett specifikt nu, och slutsatsen tycks vara att våra djupaste teorier om verkligheten saknar utrymme för tidens gång.

    Någon som drar konsekvenserna av denna beskrivning fullt ut är fysikern och vetenskapshistorikern Julian Barbour. I boken ”The end of time”, som sedan publiceringen 1999 har blivit ett standardverk, driver han tesen att tiden helt enkelt inte existerar, annat än i det medvetande som upplever den. Följaktligen är det inte heller relativitetsteorins rumtid som utgör hans modell av den yttersta verkligheten, utan det han kallar för ”Platonia”: en värld bestående av alla möjliga konfigurationer av universum. Vad vi får försöka föreställa oss som tillvarons fundament är alltså ett mångdimensionellt abstrakt rum, i vilket varje punkt svarar mot ett visst tillstånd.

    Barbours svar på hur en tidsupplevelse kan uppstå inom detta tidlösa ramverk är radikalt. Det som ligger till grund för vår övertygelse om att tiden går är, menar han, det faktum att vi tycker oss se spår av det förflutna såväl inom som omkring oss: minnen av tidigare skeenden liksom tecken på geologiska och astronomiska förlopp. Ingenting av detta utgör dock i sig ett bevis för tidens existens.

    Vad det i stället vittnar om är att en mycket särskild typ av konfigurationer tycks vara tillåtna – de som Barbour benämner tidskapslar. Dessa kännetecknas av att de bär på konsistenta historier om sin egen tillkomst, det vi vanligtvis förstår som spåren av det förflutna, men som också kan förstås som egenskaper hos dessa oföränderliga ”ögonblicksbilder”.

    Upplevelsen av rörelse, som annars utgör ett kraftfullt argument för tidens realitet, betraktar Barbour som en produkt av hjärnans sätt att lagra information, att likna vid en film som hjärnan spelar upp för sig själv. Vad gäller övriga vittnesbörd om tidens gång, såväl yttre som inre, konstaterar Barbour att de alla paradoxalt nog är statiska. Tiden måste således sägas existera enbart ­genom sina yttringar i det enskilda ögonblicket, som i sig kan betraktas som en evig tredimensionell tablå – vilket i Barbours tolkning innebär att den inte existerar alls.

    Trots att Barbour för resonemanget om tidens illusoriska natur längre än de flesta, är det inte i första hand genom sin ståndpunkt som han utmärker sig, utan snarare genom sin konsekvens: många av de påståenden som han formulerar ingår implicit i den vedertagna fysikens modeller. En av fördelarna med att, som Barbour, ta det tidlösa tänkandet ett steg längre än till relativitetsteorins upplösning av sam­tidighetsbegreppet, är att man därmed undviker svåra frågor om varför universums initialtillstånd är just sådant som det är. Med Barbours syn existerar inget utgångsläge, eftersom ingen utveckling äger rum – det enda som existerar är de lagar som selekterar bland möjliga ”ögonblick”.

    Argumenten för tidlöshet, om än inte i Barbours utrerade form, kan tyckas starka, men om man får tro en annan fysiker, Lee Smolin, bygger de samtliga på ett felaktigt antagande. Detta antagande – vad Smolin i sin bok ”Time reborn” från 2013 kallar ”det kosmologiska misstaget” – innebär en utvidgning av teorier anpassade för att beskriva avgränsade delar av universum, till att beskriva universum som helhet. De matematiska symmetrierna hos fysikens ekvationer, och deras konsekvenser i form av vissa fysikaliska storheters bevarande, anses av många fysiker antyda något om universums ­essens. Smolin är av den motsatta uppfattningen: själva konceptet symmetri är meningsfullt enbart för ett system som kan förändras – exempelvis roteras eller speglas – i relation till en omgivning. Att utsätta hela universum för motsvarande operationer betyder då ingenting alls. Snarare än att vittna om sanningen, visar fysikens symmetrier således på begränsningarna i den samtida fysikens angreppssätt. Den kosmologiska teori som Smolins tänkande pekar mot är en som tydligt skiljer sig från den etablerade fysikens ramverk, med dess bekväma uppdelning av världen i ”system” och ”omgivning”, dess skenbart slumpmässiga initialvillkor och tidlösa matematiska lagar.

    Samtidigt som Einsteins teorier, som också är väl belagda experimentellt, negerar möjligheten att definiera ett ”nu” giltigt överallt, noterar Smolin att universum självt faktiskt tycks tillhandahålla en entydig definition av vila, vilket i sin tur medger en väldefinierad global tid. I varje punkt i rymden kommer en viss observatör att se alla omgivande galaxer röra sig bort med samma hastighet. Denna särskilda observatör kommer också att uppmäta den kosmiska bakgrundsstrålningens temperatur till samma värde i alla riktningar – utifrån dessa två kriterier är det alltså möjligt att ange en position som kan sägas vara i vila i absolut mening. Med andra ord framstår vila och rörelse som absoluta i den allra största skalan, men relativa i varje mindre skala, en motsättning som antyder att vi är långt ifrån en fullständig förståelse av tidens väsen; den kontraintuitiva bild av tidsförlopp och kausalitet som kvantmekaniken erbjuder vittnar tveklöst om samma sak.

    Som ett exempel på en möjlig riktning för vidare forskning kan den nyutkomna boken ”Now: The physics of time” (W W Norton & Company) nämnas. I den driver experimentalfysikern Richard A Muller – en tänkare med klart större släktskap med Smolin än med Barbour – tesen att upplevelsen av ett nu härrör från skapandet av ny tid, i analogi med rummets pågående utvidgning sedan big bang.

    Som både Barbour och Smolin på­pekar har idén om en existens utanför tiden i hög grad präglat vår syn på begreppet sanning. Fysikens ekvationer antas äga en giltighet som överskrider både tid och rum, och just i kraft av detta vara i någon mening verkligare än sina fysiska manifestationer. Kanske är det på grund av matematikens förmåga att såväl beskriva som förutsäga fysikaliska fenomen som vi dragit slutsatsen att sanningen om universum är en sanning oberoende av detta universums fysiska existens – tidlösheten hos de ­fysikaliska lagarna är i hög grad matematikens tidlöshet. Och det är just detta, menar Smolin, som gör att universum aldrig till fullo kommer att låta sig ­beskrivas med matematik: det som utmärker det som verkligen existerar är att det, till skillnad från matematikens utsagor, ofrånkomligen gör det i ett givet, undflyende ögonblick. Vad matematiken kan göra är att nedteckna information om ett skeende – ett föremåls rörelse i en kastparabel, exempelvis – men det faktum att denna representation i sig är tidlös får inte förleda oss att tro att detsamma gäller förloppet i sig.

    Trots att det relativistiska blockuniversumet är fysikens mest etablerade modell av rumtiden, är det sällsynt att dess innebörd diskuteras så ingående som hos Barbour och Smolin. Det gäller särskilt en av dess mest anmärkningsvärda konsekvenser: om samtidighet inte kan definieras på något absolut vis, betyder det att framtiden måste sägas vara bestämd i lika hög grad som det förflutna. Med andra ord innebär relativitetsteorin, givet att vi tillmäter den förmågan att lära oss något om verkligheten, att ingenting sådant som fri vilja eller en öppen framtid kan existera.

    Här inger oss Smolin visst hopp: om tidens gång är en fundamental aspekt av universum, lämnar det också utrymme för möjligheten att påverka framtiden. Men, oavsett om vi ansluter oss till en tidsbunden eller tidlös kosmologi, kvarstår ett lika hänsynslöst som simpelt faktum: nu är det enda vi har.

    Annons
    Annons
    X

    Relativitetsteorin antyder att samtidighet inte kan definieras på något ­absolut vis, vilket betyder att framtiden måste anses bestämd i lika hög grad som det förflutna.

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X